nytt..
japp...nu har jag bytt bloggställe..den nya ligger på: girlsnpea.blogspot.com
Tror
att jag ska skaffa mig en ny blogg..där det är lättare att göra om den. Men inte ikväll, klockan börjar bli mkt och jag ska upp om 5½ timme..bläh!!!!
Har jag blivit tystare efter olyckan? Ja..kanske..det har jag nog.
Ja det har jag nog. Blivit mer tyst (men kan man bli tystare än vad jag redan är?). Blivit mer allvarlig kanske. Mer eftertänksam kanske. Jag har blivit av med en stor del av mitt självförtroende när det gäller bilkörning iaf. Blivit osäker. Blivit rädd. Blir nästan gråtfärdig när jag börjar närma mig. Ångest. Mesig och fjantig.
I mitt huvud ränner det genom olika hemska scenarion, så gott som varje gång jag passerar. Lycka och lättnad över att barnen inte var med. Värsta bucklan är kvar i ena räcket, andra räcket har dom lagat.
När jag tittar på fotona av bilen och tänker tillbaka på vilken tid på dygnet det var och hur mkt trafik det var och vilka farter det var så blir jag säker på att min skyddsängel måste ha varit framme och hjälpt mig.
Jag tror inte att jag har bearbetat det där riktigt än faktiskt.. Synd bara att det måste hända en sån här sak för att man ska börja tänka efter. Människan är rätt korkad ibland alltså, jag är rätt korkad ibland.
I mitt huvud ränner det genom olika hemska scenarion, så gott som varje gång jag passerar. Lycka och lättnad över att barnen inte var med. Värsta bucklan är kvar i ena räcket, andra räcket har dom lagat.
När jag tittar på fotona av bilen och tänker tillbaka på vilken tid på dygnet det var och hur mkt trafik det var och vilka farter det var så blir jag säker på att min skyddsängel måste ha varit framme och hjälpt mig.
Jag tror inte att jag har bearbetat det där riktigt än faktiskt.. Synd bara att det måste hända en sån här sak för att man ska börja tänka efter. Människan är rätt korkad ibland alltså, jag är rätt korkad ibland.
Gud vad skönt att vara ledig,
men jag blir tyvärr väldigt lätt uttråkad. Finns ju sjukt mkt saker som skulle behöva göras, men det är liksom inga rolig och upplyftande saker. Som städning, tvätten, middagsplaner, duscning, stök och don i allmänhet.
Nämen jag har varit så jäkla trött dom sista dagarna, jag har sovit, men vaknar trött. Med begynnande huvudvärk och därifrån så har jag inte riktgt kommit igång om dagarna. Man har gått omkring som i ett töcken och försökt visa upp en fasad, men man har fått tagit många djupa andetag för att inte visa att tålamodet börjat ta slut ibland.
Jag hatar att vara såhär trött. Why??
Åsså börjat jag nog få ett skov av ajaj i rygg, nacke och axlar igen och det gör ju verkligen inte saken bättre.
Och inte att man säger nej till att folk vill hjälpa en heller..
Det är bra med stolthet men inte med dum stolthet..jaja, alla har väl sina egenheter förmodar jag.
Japp, nu börjar vintern göra sig rejält påmind också, det har börjat snöa och nu är det sjuk jobbig is på ens bil.
Sån där is som gör att man måste gå ut och starta den en 20 min innan man ska iväg nånstans och jag är ju alltid så stressad och upp i varv så att jag glömmer att gå ut och starta den eller så är jag alldeles för tidsoptimistisk så att jag tror att jag ska hinna mer än vad jag gör. Och det slutar alltid med att jag måste skrapa bort skiten och inte sjutton är det med en isskrapa, utan med ett cd-fodral. Så det är nåt jag måste införskaffa, is-skrapor, i plural.
Och jag som måste åka och handla idag också, haha.
Jaja, men det är ju Linda i ett nötskal det.
Nu blir det Tacos
Nämen jag har varit så jäkla trött dom sista dagarna, jag har sovit, men vaknar trött. Med begynnande huvudvärk och därifrån så har jag inte riktgt kommit igång om dagarna. Man har gått omkring som i ett töcken och försökt visa upp en fasad, men man har fått tagit många djupa andetag för att inte visa att tålamodet börjat ta slut ibland.
Jag hatar att vara såhär trött. Why??
Åsså börjat jag nog få ett skov av ajaj i rygg, nacke och axlar igen och det gör ju verkligen inte saken bättre.
Och inte att man säger nej till att folk vill hjälpa en heller..
Det är bra med stolthet men inte med dum stolthet..jaja, alla har väl sina egenheter förmodar jag.
Japp, nu börjar vintern göra sig rejält påmind också, det har börjat snöa och nu är det sjuk jobbig is på ens bil.
Sån där is som gör att man måste gå ut och starta den en 20 min innan man ska iväg nånstans och jag är ju alltid så stressad och upp i varv så att jag glömmer att gå ut och starta den eller så är jag alldeles för tidsoptimistisk så att jag tror att jag ska hinna mer än vad jag gör. Och det slutar alltid med att jag måste skrapa bort skiten och inte sjutton är det med en isskrapa, utan med ett cd-fodral. Så det är nåt jag måste införskaffa, is-skrapor, i plural.
Och jag som måste åka och handla idag också, haha.
Jaja, men det är ju Linda i ett nötskal det.
Nu blir det Tacos
Att byta ut gamla, osunda tankar till nya och lite mer sundare..
Det är mitt mål med mitt liv just nu. Det är som min kontaktperson säger på HUR-enheten..jag har fastnat i en tankebana som inte går ut på att bli lycklig i slutändan utan dessa tankar går ut på att bara tänka på andra, att se ned på mig själv, att leva upp till en bild som jag är så duktig på att ge andra. En bild som egentligen inte är mitt rätta jag. Men energin, den psykiska energin har inte funnits där på jättelänge för att orka att vara mig själv och som jag vill vara.
Det som är så frustrerande är ju att jag är ju sååå medveten om varför jag har blivit som jag har blivit och vilka konsekvenser det har fått för mig, min familj och min övriga omgivning. Jag förstår ju att människors tillit till mig har blivit som den har blivit, jag förstår varför jag kan ses som tillbakadragen, egen och anonym. Och fast jag är medveten om det så kan jag inte få till det, ändra på det. Allt flyter bara runt, fast jag är sååå redo för att bryta gamla mönster och gå vidare med mitt liv från den punkten jag atår på idag. Jag vill inte älta och jag vill inte att det tar så mkt energi från mig.
Jag vill vara glad, skrattandes och en hel människa..
För jag vet ju att jag egentligen är en grym mamma, jag vet att jag är snäll och trevlig, hjälpsam och den som bryr som om allt och inget, jag vet det, men jag har ju tappat bort det. Och jag har inte orken att rota fram det igen, men jag måste, för annars så kommer ju detta hålla på hela livet. Jag kommer sitta där på min dödsbädd och vara en bitter nucka som bara hatar världen och tycker att alla är emot mig.
Men sån är inte jag, Linda är inte bitter och cynisk.
Linda är levnadsglad och kan hantera det mesta som slängs framför hennes fötter.
Jag älskar ju att vara glad, skratta, larva mig. Jag älskar att få andra att må bra, skratta och larva sig.
Det som är så frustrerande är ju att jag är ju sååå medveten om varför jag har blivit som jag har blivit och vilka konsekvenser det har fått för mig, min familj och min övriga omgivning. Jag förstår ju att människors tillit till mig har blivit som den har blivit, jag förstår varför jag kan ses som tillbakadragen, egen och anonym. Och fast jag är medveten om det så kan jag inte få till det, ändra på det. Allt flyter bara runt, fast jag är sååå redo för att bryta gamla mönster och gå vidare med mitt liv från den punkten jag atår på idag. Jag vill inte älta och jag vill inte att det tar så mkt energi från mig.
Jag vill vara glad, skrattandes och en hel människa..
För jag vet ju att jag egentligen är en grym mamma, jag vet att jag är snäll och trevlig, hjälpsam och den som bryr som om allt och inget, jag vet det, men jag har ju tappat bort det. Och jag har inte orken att rota fram det igen, men jag måste, för annars så kommer ju detta hålla på hela livet. Jag kommer sitta där på min dödsbädd och vara en bitter nucka som bara hatar världen och tycker att alla är emot mig.
Men sån är inte jag, Linda är inte bitter och cynisk.
Linda är levnadsglad och kan hantera det mesta som slängs framför hennes fötter.
Jag älskar ju att vara glad, skratta, larva mig. Jag älskar att få andra att må bra, skratta och larva sig.
Undra hur man gör sin blogg lite mer personlig??
Jag måste ju vara korkad eller så jag då, för jag fattar inte hur alla andra gör sina sidor så fina och personliga..me don´t get it liksom. Hjälp? Någon?
Appråpå ingenting så börjar den där stämningen på jobbet som jag har skrivit om förut tätna lite mer. Både jag och dom två tjejerna jag jobbade med idag känner på oss att nåt är på gång och vi tror inte att det är någe bra.
Men man trippar ju runt på tårna liksom för att inte trampa i klaveret och man får ju inte veta om man redan har gjort det heller. Chefen vill inte säga nåt förutom att vi måste bli bättre, MEN PÅ VAD liksom.. Ingen på jobbet fattar.
Kan ni tänka er hur det känns att veta att ni på eran avdelning har fått klagomål från anhöriga, men ni vet egentligen inte riktigt vad själva klagomålet är för nåt och ni vet inte från vem och den som det berör i personalen vet inte heller att det berör just den..så som sagt, alla går på tårna och det tisslas och tasslas och är allmänt oroligt.
Ah, på fredag kanske det blir bio med C. Fick en ´inbjudan`över Msn nyss. Kul!! Och det skulle tydligen vara Saw5..
Appråpå ingenting så börjar den där stämningen på jobbet som jag har skrivit om förut tätna lite mer. Både jag och dom två tjejerna jag jobbade med idag känner på oss att nåt är på gång och vi tror inte att det är någe bra.
Men man trippar ju runt på tårna liksom för att inte trampa i klaveret och man får ju inte veta om man redan har gjort det heller. Chefen vill inte säga nåt förutom att vi måste bli bättre, MEN PÅ VAD liksom.. Ingen på jobbet fattar.
Kan ni tänka er hur det känns att veta att ni på eran avdelning har fått klagomål från anhöriga, men ni vet egentligen inte riktigt vad själva klagomålet är för nåt och ni vet inte från vem och den som det berör i personalen vet inte heller att det berör just den..så som sagt, alla går på tårna och det tisslas och tasslas och är allmänt oroligt.
Ah, på fredag kanske det blir bio med C. Fick en ´inbjudan`över Msn nyss. Kul!! Och det skulle tydligen vara Saw5..
`Lyft ögonen mot solen
och titta inte in i skuggan. Fyll ditt hjärta med sång och glädje på din väg idag, för allt kommer gå dig väl.
Ta dig an utmaningen med att fullfölja alla dina planer med en glädje i hjärtat som aldrig kommer att försvinna.
Känn glädjen och balansen i allt vad du gör idag för detta är en speciell dag.
Första dagen i ditt nya liv.`
Den här texten fick jag av min barndomskompis, sen 19 år, på sms häromdagen. Hon är en häxa och hon spår i kort och hon har känslor. Hon känner på sig om saker och ting och jag har aldrig kunnat ljuga för henne. Hon är den människan som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Och ibland kan det vara skönt, men i andra situationer så är det lite jobbigt, eftersom att hon kan se rakt igenom en. Man kan inte värja sig ifrån att öppna sig.
Och hon har tydligen den senaste tiden känt på sig att jag inte har mått så bra och det är ju det att jag inte har berättat nåt för henne heller om vad som har skett och hur det har varit. Men hon har bara vetat.
Men jag försöker som sjutton, för jag är äckligt less på mig själv nu som inte kan ta mig i kragen och börja tänka i nya banor och tänka på mig och mitt välmående. Det måste bli nån ändring och jag måste hitta ett ljus där framme.
Jag måste börja förstå att mitt liv kan bli lyckligt och rikt. Men jag vet inte vad det är som gör att jag hela tiden trillar tillbaka till gamla tankebanor, för jag är ju så fruktansvärt redo att släppa det förgågna och se framåt.
MEN VARFÖR ÄR DET SÅÅÅ SVÅRT??
Men jag är ju iaf medveten om det och det är nog det första steget. Och medveten är jag, nästan lite för medveten känns det som ibland..
Ta dig an utmaningen med att fullfölja alla dina planer med en glädje i hjärtat som aldrig kommer att försvinna.
Känn glädjen och balansen i allt vad du gör idag för detta är en speciell dag.
Första dagen i ditt nya liv.`
Den här texten fick jag av min barndomskompis, sen 19 år, på sms häromdagen. Hon är en häxa och hon spår i kort och hon har känslor. Hon känner på sig om saker och ting och jag har aldrig kunnat ljuga för henne. Hon är den människan som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Och ibland kan det vara skönt, men i andra situationer så är det lite jobbigt, eftersom att hon kan se rakt igenom en. Man kan inte värja sig ifrån att öppna sig.
Och hon har tydligen den senaste tiden känt på sig att jag inte har mått så bra och det är ju det att jag inte har berättat nåt för henne heller om vad som har skett och hur det har varit. Men hon har bara vetat.
Men jag försöker som sjutton, för jag är äckligt less på mig själv nu som inte kan ta mig i kragen och börja tänka i nya banor och tänka på mig och mitt välmående. Det måste bli nån ändring och jag måste hitta ett ljus där framme.
Jag måste börja förstå att mitt liv kan bli lyckligt och rikt. Men jag vet inte vad det är som gör att jag hela tiden trillar tillbaka till gamla tankebanor, för jag är ju så fruktansvärt redo att släppa det förgågna och se framåt.
MEN VARFÖR ÄR DET SÅÅÅ SVÅRT??
Men jag är ju iaf medveten om det och det är nog det första steget. Och medveten är jag, nästan lite för medveten känns det som ibland..
For fuck sake liksom..
Kan nån berätta för mig hur man ska kunna gaska upp sig och på riktigt, med ett fast handslag, ta tag i sitt j*a liv?!
Är det nån som har svaret på det? Varför känns det som om det inte finns ett universalt svar på den frågan? Jo, för det finns det ju för sjutton inte och det vet jag också. Men ibland skulle det vara sjukt skönt att kunna titta i en manual om hur man tar sig ur vissa saker och ting i sitt liv. Ibland orkar man liksom inte tänka själv. Man har bara den där känslan, rastlöshet, i hela kroppen. Och just nu så har jag det, men jag vet inte vad den beror på, kan inte sätta fingret på det.
Men jag känner mig rätt patetisk när jag står där mitt på Media Markts 1årsfirande och kollar på unga tjejer och killar som dansar på en scen och jag känner helt plötsligt hur tårarna bränner i mina ögon. Är det den där rastlösheten som vill ut kanske? Som försöker säga till mig: Linda du måste rämna snart så att du kan ta dig upp igen..
Ja kanske är det så, jag vet inte. Mitt pokerfejs börjar väl krakelera utan mitt samtycke och det kanske är lika bra, vad vet jag... Och det är ju bara jag som kan göra nån skillnad i mitt liv, ingen annan.
Men man kanske kan få lite hjälp eller iaf lite empati från vissa håll skulle vara skönt..
Är det nån som har svaret på det? Varför känns det som om det inte finns ett universalt svar på den frågan? Jo, för det finns det ju för sjutton inte och det vet jag också. Men ibland skulle det vara sjukt skönt att kunna titta i en manual om hur man tar sig ur vissa saker och ting i sitt liv. Ibland orkar man liksom inte tänka själv. Man har bara den där känslan, rastlöshet, i hela kroppen. Och just nu så har jag det, men jag vet inte vad den beror på, kan inte sätta fingret på det.
Men jag känner mig rätt patetisk när jag står där mitt på Media Markts 1årsfirande och kollar på unga tjejer och killar som dansar på en scen och jag känner helt plötsligt hur tårarna bränner i mina ögon. Är det den där rastlösheten som vill ut kanske? Som försöker säga till mig: Linda du måste rämna snart så att du kan ta dig upp igen..
Ja kanske är det så, jag vet inte. Mitt pokerfejs börjar väl krakelera utan mitt samtycke och det kanske är lika bra, vad vet jag... Och det är ju bara jag som kan göra nån skillnad i mitt liv, ingen annan.
Men man kanske kan få lite hjälp eller iaf lite empati från vissa håll skulle vara skönt..
Stora saker på gång..
Det börjar röra på sig. På jobbet iaf. Jag har lagt alla korten på bordet med min chef, kände att det var tvunget. För de där stället är inte mitt ställe egentligen och dom där människorna är inte mina människor. Dom är ju min största mardröm, så jag kan tycka att jag har gjort det bra i dom 2 åren jag har varit där. Men jag är ju den där människan som skäms för att jag inte klarar av att bita ihop och bara arbeta. Jag skäms över att jag känner att min chef säkert är besviken på mig. Men hon sa flera ggr igår att det var mkt hennes fel också typ, att hon inte hade frågat mig nångång på dessa 2 år om jag verkligen trivdes på jobbet. Och hon ville att jag skulle känna att detta inte är ett nederlag för mig utan en styrka att jag vågar säga att det här inte är för mig. För det finns ju såååååå många som går omkring och gnetar på samma ställe i flera herrans år fast dom inte skulle vilja. Så hon tyckte att jag var stark som sa att jag måste gå vidare och hitta `mitt`ställe i livet. Jag är ju bara 27 och jag har ju ett långt arbetsliv framför mig. Och man måste ju få trivas med det man ska livnära sig på. Så nu ska chefen kolla runt om jag kan få bli omplacerad, till ett ställe där det inte bara är ett demmensställe.
Måste få hitta tillbaka till både mig själv och till livsglädjen som har kommit bort för längesen. Det är nåt jag måste göra både för min skull och mina barns. Måste lära mig att börja tänka på mig själv, prioritera mig själv och mina tankar. Men det är ju lättare sagt än gjort de, för det har ju blivit min livsstil att vara "Linda, den som ställer upp och aldrig kräver nåt tillbaka".
Men som sagt, det börjar röra spå sig...
Måste få hitta tillbaka till både mig själv och till livsglädjen som har kommit bort för längesen. Det är nåt jag måste göra både för min skull och mina barns. Måste lära mig att börja tänka på mig själv, prioritera mig själv och mina tankar. Men det är ju lättare sagt än gjort de, för det har ju blivit min livsstil att vara "Linda, den som ställer upp och aldrig kräver nåt tillbaka".
Men som sagt, det börjar röra spå sig...
Mysdag med min girl-sn-pea..
Igår var vi ner till Nynäs en sväng för att lämna av Philipen till Johan och då var jag bara tvungen att träffa min T.
Efter vi hade sagt hej då till Philipen så hittade vi en p-plats och sen var det ut i blåsten, ruggigt värre kan jag säga.
Men sällskapet värmde..min girl-sn-pea.
Det är sååå enkelt att vara med henne och det spelar ingen roll att vi inte träffas sååå ofta för det är så enkelt att komma in i vår egna lilla lunk.
Vi gick omkring en sväng i Nynäs och försökte hitta nånstans där vi kunde få nåt i magen, men det var ju helt fel dag tydligen, alla ställen var tjocka och det finns ju inte sådär överdrivet många ställen att fika på i Nynäs och speciellt inte när det är marknad samma dag. Men det ordnade sig till slut.
Och det blev även bestämt att hon ska komma hit inom en snar framtid..JIPPI!!
Det ser jag fram emot...
Efter vi hade sagt hej då till Philipen så hittade vi en p-plats och sen var det ut i blåsten, ruggigt värre kan jag säga.
Men sällskapet värmde..min girl-sn-pea.
Det är sååå enkelt att vara med henne och det spelar ingen roll att vi inte träffas sååå ofta för det är så enkelt att komma in i vår egna lilla lunk.
Vi gick omkring en sväng i Nynäs och försökte hitta nånstans där vi kunde få nåt i magen, men det var ju helt fel dag tydligen, alla ställen var tjocka och det finns ju inte sådär överdrivet många ställen att fika på i Nynäs och speciellt inte när det är marknad samma dag. Men det ordnade sig till slut.
Och det blev även bestämt att hon ska komma hit inom en snar framtid..JIPPI!!
Det ser jag fram emot...
Herre jissenes..
4 veckor borta från jobbet. Herre gud alltså, vilka feta pengar min lön kommer att innehålla, haha.. Men det måste ju vara höjden av otur att samma dag som man ska gå tillbaka till jobbet efter en lång vab så råkar man ut för värsta bilolyckan. På E4an och allt, mitt under rusningstid. Och tyvärr så var man ju inte ensam i olyckan utan det var ju en seriekrock, mitt i rusningstrafiken. Så jävla typiskt..
Och nu säger kanske folk som känner mig att jag hade säkert mig själv att skylla, för dom flesta tycker ju tydligen att jag mest kör som ett svin ute på vägarna, iaf hastighetsmässigt. Men så var inte fallet, jag höll under hastighetsbegränsningen och innan det ögonblicket då jag tappar all som helst kontroll över min bil så var det inga problem att köra den hastigheten jag körde. Men en olycka kan hända vem som helst och speciellt när fenomenet "svart is" inträffar. Då kan vem som helst råka ut för en OLYCKA. Men sen att jag skäms som en hund är ju en annan sak, för det är inte bara jag av dom inblandade som har ont efteråt. Jag var alltså den som startade hela förloppet och jag tog mitträcket och sen över på höger sida och tog det räcket och sen över vägen igen och snurrade runt och hade mig och sen känner jag hur nån kör på mig bakifrån. Så nu är jag sjukskriven från jobbet till den 20/10 för muskelbristningar (och små blödningar tydligen) i min nacke som sväller upp och gör så hiskeligt, äckligt. jävla ont. Fick ligga i nackkrage i 4½ timme när jag kom in med ambulansen. Så det knapras ju 1grams alvedon och diklofenak nu och det hjälper väl sisådär. Men skulle jag behöva nåt starkare så fick jag även utskrivet tradolan och det är ett morfinpreparat för er som inte vet, men sånt vill man ju inte ta i onödan, för det kan vara rätt dåliga biverkningar på den tabletten och så är det inte säkert att man klarar av att köra bil på den och så. Och det måste jag ju kunna göra, barnen måste ju på dagis och skola, det ska handlas och åkas till sjukgymnasten osv..
Men iaf, så nu sitter man här, har ont och är stel men måste ändå sköta familjelivet och det påminner mig om att mina golv skriker efter en dammsugare, men min nacke skriker:NEJ,NEJ,NEJ!!!
17/9-08...
Ja herre gud vad tiden går fort, snart är det vinter igen och jag som fortfarande väntar på den underbara sommaren. Men jag kan nog sluta vänta nu, för den kommer inte förns nästa år igen. Och då får den fanimig vara grymt mkt, mkt bättre än vad denna skitsommar var. Kallt och jävligt!!
Å ja du, vart ligger jag i mitt liv då? Jag vet faktiskt inte, allt är bara så jäkla överäldigande och jobbigt och pressande och förvirrande och halvt om halvt omöjligt. Jag ser så många andra som bara vänder blad och börjar plugga med nåt helt annat eller ändrar sina liv utan att titta tillbaka, varför kan det inte vara lika enkelt för mig? Alltså jag är övertygad om att det inte är enkelt för andra heller, men det känns som så, för jag vet ju inte ens vad för annat jag vill göra med mitt liv.
Det finns så mkt och tyvärr så kan man ju inte prova på allt man vill i en vecka för att sen bestämma sig. Skit också liksom!! Åsså känner jag mig som begränsad här i Sundsvall, för jag ser inte denna stad som en sååå stor studentstad som folk vill få en att tro. Eller så är det jag som inte bara vet vart man ska söka och leta.
På fredag så är det läkardags igen och då ska jag få provsvaren på proverna jag tog förra veckan. Hoppas att jag blir lite klokare av dom, så att jag kanske kan få känna att det är oki att börja tänka på en ny framtid eller inte.
Är lite rädd över att jag kanske drar för höga växlar just nu, för tänk om det är nåt som kan gå över (inte för att jag tror det och jag vill ju byta framtid ändå) eller om det är värre kanske än man tror just nu. Jag vet inte ja, jag vet iaf att jag inte är riktigt på samma ställe än som dom som jag går ihop med på bassängrehabiliteringen. Många där kan inte ens skriva så bra längre eller måste få hjälp med att lyft och bära det mesta. Jag känner mig hemma där men ändå inte, för dom andra där har det så sjukt jobbigt och jag känner mig nästan lite gnällig när jag hör vad dom har att säga.
Men jag vet att jag inte mår som man bör må i kroppen när man är 27 och jag vet att jag måste bry mig om mig mer och ta mer plats och börja tänka på mig och min framtid. Om jag ska orka..
Och det måste jag, för min familj..och för mig själv..
Men kan ni inte komma med förslag om roliga jobb och sådär, det känns som om jag behöver en spark i arslet helt enkelt..=)
Tedags nu och sen en varm dusch för att lugna kroppen..
Take care...
Å ja du, vart ligger jag i mitt liv då? Jag vet faktiskt inte, allt är bara så jäkla överäldigande och jobbigt och pressande och förvirrande och halvt om halvt omöjligt. Jag ser så många andra som bara vänder blad och börjar plugga med nåt helt annat eller ändrar sina liv utan att titta tillbaka, varför kan det inte vara lika enkelt för mig? Alltså jag är övertygad om att det inte är enkelt för andra heller, men det känns som så, för jag vet ju inte ens vad för annat jag vill göra med mitt liv.
Det finns så mkt och tyvärr så kan man ju inte prova på allt man vill i en vecka för att sen bestämma sig. Skit också liksom!! Åsså känner jag mig som begränsad här i Sundsvall, för jag ser inte denna stad som en sååå stor studentstad som folk vill få en att tro. Eller så är det jag som inte bara vet vart man ska söka och leta.
På fredag så är det läkardags igen och då ska jag få provsvaren på proverna jag tog förra veckan. Hoppas att jag blir lite klokare av dom, så att jag kanske kan få känna att det är oki att börja tänka på en ny framtid eller inte.
Är lite rädd över att jag kanske drar för höga växlar just nu, för tänk om det är nåt som kan gå över (inte för att jag tror det och jag vill ju byta framtid ändå) eller om det är värre kanske än man tror just nu. Jag vet inte ja, jag vet iaf att jag inte är riktigt på samma ställe än som dom som jag går ihop med på bassängrehabiliteringen. Många där kan inte ens skriva så bra längre eller måste få hjälp med att lyft och bära det mesta. Jag känner mig hemma där men ändå inte, för dom andra där har det så sjukt jobbigt och jag känner mig nästan lite gnällig när jag hör vad dom har att säga.
Men jag vet att jag inte mår som man bör må i kroppen när man är 27 och jag vet att jag måste bry mig om mig mer och ta mer plats och börja tänka på mig och min framtid. Om jag ska orka..
Och det måste jag, för min familj..och för mig själv..
Men kan ni inte komma med förslag om roliga jobb och sådär, det känns som om jag behöver en spark i arslet helt enkelt..=)
Tedags nu och sen en varm dusch för att lugna kroppen..
Take care...
girl-sn-pea
Vet ni vad det betyder? Det vet jag...och Tejees (som P sa när han var liten och magades med henne på golvet).
Flicksnärta enligt oss..haha..
Jippi!! Hon ska försöka komma hit i höst, can´t wait!!
Yeeses...
Surreal life på tv400..Fuck alltså!!! Vilka jäkla människor alltså..hahahahaha!!!
3 karensdagar på nästa lön...yikes!!!
Det är mkt flis som bara försvinner det. Men vad ska man göra, klarar man inte av att jobba så gör man ju inte det. Eller visst, självklart skulle jag fortsätta och bita ihop och göra det jag ska, men nu börjar det göra fasligt ont i armbågar och ibland handlederna också och det är inte alls skönt att tex ta disktrasan och dra av borden. Det gör ont i armbågarna just nu. Börjar bli lite rädd nu faktiskt, förut så har det ju bara varit I ryggen, men nu sprider det ju sig och det är sjukt och skumt och jobbigt. Och allt det här har hänt sjukt snabbt, men det är väl kanske som en nära vän sa igår till mig, min kropp har kanske till slut sagt nej och stopp och pga det så gör den revolt och jag får bara "deala" med det bäst jag kan.
Men det blir ju sjukt dyrt i längden, måste ju hitta ett sätt som gör att jag kan jobba.
Tur att Östrand står i antågande...
Och en annan sak! Vart har sommaren tagit vägen? Den bara försvann över en natt. Börjar bli smått tokig på allt regn och det gör ju inte smärtan bättre att det börjar bli kallare heller. Gah!! Men man kan ju inte få allt här i världen.
Gud vad tiden går fort, kom och tänka på att Alex blir 1 imorrn. Shit, snart flyttar han hemifrån, haha.
Hoppas att han blir nöjd med våran present. Försöker ju iaf.
Ne, måste ta och kliva in i duschen, värme är skönt, för jag behöver egentligen inte duscha, men värme är skönt för smärtan. Och sen ska jag sätta mig i bilen och hämta storelias i Kälarne, men efter det så vet jag inte vad som händer.
ses....
Men det blir ju sjukt dyrt i längden, måste ju hitta ett sätt som gör att jag kan jobba.
Tur att Östrand står i antågande...
Och en annan sak! Vart har sommaren tagit vägen? Den bara försvann över en natt. Börjar bli smått tokig på allt regn och det gör ju inte smärtan bättre att det börjar bli kallare heller. Gah!! Men man kan ju inte få allt här i världen.
Gud vad tiden går fort, kom och tänka på att Alex blir 1 imorrn. Shit, snart flyttar han hemifrån, haha.
Hoppas att han blir nöjd med våran present. Försöker ju iaf.
Ne, måste ta och kliva in i duschen, värme är skönt, för jag behöver egentligen inte duscha, men värme är skönt för smärtan. Och sen ska jag sätta mig i bilen och hämta storelias i Kälarne, men efter det så vet jag inte vad som händer.
ses....
