Sitter ännu en natt på jobbet och längtar till min fikapaus..
Japp, så är det, jag LÄNGTAR tills jag tycker att det är oki för mig att fika.
Jag försöker så äckligt hårt att bli nyttig och fit, men det ska ni ha klart för er att det är lättare sagt än gjort, för jag är beroende.
- Hej, jag heter Linda och jag är sockerberoende.
-Hej Linda (säger typ halva Sveriges befolkning).
Men jag försöker iaf och det är ju nyckeln till succé, att man har viljan. Sen att viljan har sin EGEN vilja ibland, det är förjävligt på ren svenska. Men iaf, jag har mitt träningsprogram på gymmet och det SKA jag besöka MINST 3ggr/veckan och det håller jag. Men det är ju detta med sockret, jag är en godisråtta ända ut i fingerspetsarna. Och jag hatar det!! Menmen..man måste ta det sakta och försiktigt, till slut så kanske jag når mina drömmars mål och min inre Linda får titta ut. :D
Och sist så skrev jag ju att jag skulle iväg och träna idag och det gjorde jag, hur fucking jävla skönt som helst. Och man behöver fan inte socker när man har träningen..egentligen, men varför är det så jäklarns gott för??
Hade middags gäster igår.
Frank och Malin och deras knoddar.
Bjöd på chili con carne och det blev tydligen en hit, iaf bland dom vuxna, barnen var väl kanske mer förtjust i pannakak eller hamburgare eller pizza, men det kan man ju inte leva på.
Och jag och min lilla familj var deras gäster både i fredags och lördags. Måste erkänna att det är skönt att slippa laga mat ibland. :)
Ne, måste väl göra mig förtjänt av min feta [whistle] lön nu.
Ta hand om varandra nu och kom ihåg att använda blinkers i rondeller!!
ruskigt längesen sist..ursäkta så jävla mkt..
Idag så vaknade jag med ett tryck över bröstet, det var hemskt.
Tänk om det var hjärtat. Men inte fan är det hjärtat på en 26-åring, det fattar väl jag också min jävla nöt. Men det hade fan varit bättre om det hade varit nåt medicinskt än att det är det jag kom fram till lite senare.
ÅNGEST!! Jag tror jag har ångest..eller jag vet att jag har ångest eller iaf stark oro. Det ligger som i hjärteroten och gnager. Det är säkert mkt, men det jag känner av mest när jag verkligen tänker efter är att jag är SÅÅÅÅ rädd att förlora mitt jobb. Jag oroar mig konstant över det. OCh det har jag mig själv att skylla egentligen, för på min sista arbetsplats så var jag tydligen inte så populär, men det fanns ju ingen som förstod heller. Inte för att jag sa nånting, men det känns som om det är mitt privata, men mitt JÄVLA privata går ut över mitt liv som en arbetare.
Det går ut över mig som familjeförsörjare, som en människa man kan lita på.
Jag hatar mitt psyke och vad det ställer till med.
Jag hatar mina prioriteringar och att jag inte har större arbetsmoral än vad jag har.
Så nu på mitt nya ställe oroar jag mig jämt, i det tysta. Oroar mig fast det går bra. Oroar mig över om det är oki att bli sjuk eller om det är oki att vara föräldraledig eller ha semester.
Oroar mig för hur andra ser mig. Har ont i hjärtat över att folk tycker att jag inte sköter mig och att dom inte vill ha mig här och att jag till slut kommer att bli alldeles ensam och arbetslös.
Men jag kan inte hjälpa det, jag har mina prioriteringar nån annanstans, jag är inte den där människan som kan bita ihop om jag inte trivs med nåt bara för att man ska, jag måste då försöka flytta på mig och göra nåt annat.
Man av många ses jag nog som en slacker, en lat jävel som bara vill få saker på mitt sätt. Men sån är jag inte, det enda jag vill är att få trivas med det jag gör så att jag känner glädje. Är det så jävla mkt begärt.
Tur att jag trivs här då =)
Men jag är så jävla orolig iaf..=(
