girlsnpea

har jag fallit ner i nu. Alltså det låter kanske mer jobbigt än vad det är eller ja, kanske inte, för mig är det ju jobbigt.
Det är alltid jobbigt med ångest, det är alltid jobbigt med att känna sig obekväm i sitt eget skinn.
Obekväm med sig själv och den verklighet man lever i.
Jag svamlar nog mest bara, men det är det jag själv hör i mitt huvud just nu, mina inre röster mest bara svamlar.
Det finns inget vettigt jag kan urskönja.
Jag vet vad som borde göras, men jag vet inte om det egentligen är det jag vill göra.
Fråga mig inte vart ifrån jag har fått det här svamlet, det bara kom en dag för inte så längesen, det var en torsdag rättare sagt, förra veckan.
Men det är en evig åkning upp och ner genom det där svarta hålet.
Ibland mår jag jätte bra och när man minst anar det och när man minst vill det så har jag passerat infarten till hålet igen. Det kan bara hända från dag till dag.
Det är fruktansvärt frustrerande, eftersom att man egentligen aldrig vet hur man ska må på morgonen när man vaknar.
Jag har börjat undra om man kanske har nån konstig psykisk åkomma eller vad..
Jag skulle ju inte bli förvånad om man säger så..
Jaja, det blir säkert bra imorrn igen..hoppas jag :-)

Sjutton vad jag klagar hela tiden..ibland känns det patetiskt, jag är nog lite patetisk.
Nu bestämmer jag det. JAG ÄR PATETISK!!
För jag har ju själv gjort dom här valen att tex skaffa mina barn (som jag INTE ångrar såklart), skaffa hus, jobba med dementa, ta en del lån och krediter, att vara med D, att käka en massa äckel, att inte träna osv osv.
Det är fan hög jävla tid att kanske ta sig i kragen och göra nåt vettigt av denna jäkla situation, om jag nu är så pass missnöjd med allt. Men det är ju det, jag är ju inte det, VISSA DAGAR, och vissa dagar så skulle jag bara kunna lämna allt och inte titta tillbaka.
Men jag har ju fått för mig att dom flesta människor har dom tankarna ibland, att alla, ibland iaf, skulle vilja att deras liv var annorlunda. Det är nog bara normalt.
Men det jag nog egentligen skulle behöva är att jag har nån i min närhet som säger till mig dom gångerna jag känner så här att jag är för sjutton normal, att det är inget konstigt.
Jag skulle vilja ha min egna lilla psykolog som jag kunde plocka fram ur garderoben när det behövdes.
Haha...
Nämen allvarligt, som jag själv sa bara för nåra rader sen, jag måste göra nåt i mitt liv som jag kan vara stolt över och något som jag verkligen vill.
Måste bara hitta nåt som jag vill göra i mitt liv..
Nåt som jag kan göra mina barn stolta över att dom har mig som mamma.

Åsså saknar jag verkligen min girl-sn-pea..det var år och dar sen sist..jag undrar hur hon har det..