girlsnpea

kom bara på sådär att jag ville ha en förändring och jag hade nånstans naiva förhoppningar att lite av det tunga i mitt hjärta skulle falla lite med håret..men tjii fick ju jag.
men det förstod jag ju, jag är inte dum, men man kan väl alltid få hoppas.
så nu sitter jag här med kortare hår och fortfarande ett tungt hjärta.
men det är väl så det är ibland kan jag tänka.
så jag hoppas att chefen kan fix det hon sa, tror att det skulle kunna hjälpa mig, på nåt sätt, få nya perspektiv och kanske nåt konstigt erkännande att det är oki för mig att tänka på mig själv ibland.
vad vet jag??

åsså vill jag säga tack till c och m..helt ensam är jag iaf inte..=)
och jag vill säga förlåt för att jag ibland kan vara så äckligt pessimistisk..jag vet att jag är för mkt ibland och jag försöker inte vara de..

Så länge jag kommer ihåg så har jag alltid varit en sån människa som alltid brytt mig om hur alla andra mår.
Har alltid velat att människor runt omkring mig ska ha haft det bra. Jag har alltid varit villig att ta på mig deras problem och deras bördor.
Huvudsaken har alltid varit att folk runt omkring mig Inte mått dåligt.
Jag kommer nog alltid att vara en sån individ, men just nu så har jag hamnat i nån jävla svacka. Vill bara slita mitt hår och klösa sår på armarna för att det börjar bli för mkt att ta till sig. 
Jag försöker hjälpa till så mkt jag kan, men det tas inte emot.
Och det är väl som en sa till mig att tacksamheten kommer väl när denna människa blir vuxen och inser att jag alltid stått pall bredvid henne, fast hon inte sett det.
Och visst, så är det säkert, men som det känns nu så tar det nåra år till innan hon har vuxit till sig.
Jag är bara så rädd att hon kastar bort de viktigaste åren i sitt liv, precis som jag.

Sen har vi den där människan som man alltid ska kunna räkna med.
Och det kan man nog egentligen alltid göra, om denna inte är full och odräglig.
Då känner man sig som världens minsta lort, man känner sig inte ens värd namnet man har fått.

Och allt detta runt omkring, som jag så gärna skulle vilja kunna fixa har gjort att jag själv har blivit en grymt dålig mamma till mina pojkar, jag har inte glöden till att hitta på, till att älska som sig bör, till att göra, fixa och dona för min egna familj. Och det enda jag vill är att dom som vuxna ska kunna säga att dom aldrig har velat haft någon annan mamma. På samma sätt som jag skulle vilja kunna säga om min egna mamma.
Men just nu så fixar jag det inte pga allt det andra som upptar mig.

Äsh och skit, jag vet inte, känns som om jag svamlar liksom bara, men det är väl det man gör när man inte kan sortera det man har i huvudet.
Men jag vill inte se trött ut som jag fick höra idag och jag vill inte känna mig trött heller......................

Börjar bli sådär rastlös just nu i mitt liv. Vet inte varför, men det är bara en sån där irriterande känsla som kryper tätt inpå. Man vill göra saker, men jag vet inte vad. Vill röra på mig ut i "världen", men vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska börja. Vill söka skola, men ska jag göra det så ska jag veta säkert att jag ska fixa hela vägen om jag skulle komma in och just nu så måste jag vara ärlig och säga att jag inte vet om jag skulle göra det.
Men jag vill sååå gärna göra nåt som ger mig möjlighet att komma ifrån åldringsvården, tycker inte att man utvecklas just där. Det enda jag gör om dagarna på jobbet är egentligen att ljuga, försköna och vara slagträ.

Åsså är det ju denna skit igen, att hela tiden känns sig ensam. Jämt och ständigt. Ibland så skickar man iväg mess bara för att man hoppas att nån ska orka svara så att man för en sekund kan känna sig "populär" och önskad. Pretty fucked up actually..
Jag vet ju vilka mina riktiga vänner är, men dom är ju så långt bort.
Åsså klagar en viss människa på att det är jobbigt att vara här i 3 sketna månader eftersom att hennes vänner inte är här (som får komma hit närhelst dom vill ska tilläggas), tänk dig då att vara ifrån dina enda vänner i 10 år.
Förutom en då.
Äsh, folk får ju göra som dom vill.

Och idag har jag blivit många scrapgrejor fattigare, eller rättare sagt, alla min grejor fattigare.
Det är jätte kul, men jag är så skitdålig på det. Skulle vilja, men jag är en alldeles för stor perfektionist.
Gillar inte att göra saker för hand som nån skulle säga nåt negativt om. Jag vill gärna bli omtyckt, men jag vill helst inte erkänna det. Men jag är även en dålig förlorare, så om nån annan gör nåt mkt bättre eller finare, ja då blir jag först avis och sen blir jag förbannad på mig själv att jag inte kan göra samma sak eller varför inte jag kom på den idén först.
Så Malin fick alla saker och hon är verkligen duktig på detta med scrapping, allt blir fint och bra och som sagt, jag är avis. Och det hämmar mig säkert i att själv kunna slappna av och låta fantasin flöda. Så då var det lika bra att hon kunde få ta över mina saker, istället för att kasta dom, för det är ju en slant man har lagt ner på dom.
Men jag tänkte kolla lyckan i att göra smycken.
Jaja, det får bli som det blir och jag hör i mitt huvud vad alla tänker nu.
Jag vet att det också är svårt och att det är pilligt och att det ALLTID kommer finnas andra som gör bättre, men man kan ju alltid prova.

Gud, vad trött jag blev. Måste slagga snart, innan jag somnar framför datorn.
Godnatt....