girlsnpea

på min semester och jag ser inte fram emot att gå tillbaka till jobbet. Alltså jag trivs ibland, men det är inte det där jag vill hålla på med. Mina patienter går mig sjukt mkt på nerverna ibland och jag får inte ut nåt av dom.
Men det är ett jobb och jag ska ju till Manpower på torsdag och ska kolla om hon kan hjälpa mig in i nån annan bransch än vården. Vill skaffa mig lite annan erfarenhet, gärna av något HELT annat än liggsår och bytning av blöjor.

Och hur mkt klarar verkligen en människa av med? Ibland känns det tröstlöst, men som Paula sa idag, det finns alltid dom som har det värre och ja, det är ju så man får lov att tänka för att orka ibland. Och allt som oftast så är min inställning att det ordnar sig alltid, på ett eller annat sätt. Men man kan ju få önska iaf att man kunde få glida lite mer genom livet och dess utmaningar och inte alltid slå knut på sig själv i alla kringelkrokar man måste uppleva.
Hm, undra om nån undrar nu varför jag är så analyserande just nu?!
Det är för allt skit som har hänt mig dom sista 2 veckorna. Alldeles för mkt för mig att processera faktiskt, man blir alldeles matt faktiskt utav att tänka på det och även pga alla tårar som jag gråtit över att känna mig helt maktlös och obetrodd. Allt kunde ha avlöpt snyggare, men jag kan ju inte göra det som min chef har gjort ogjort. Måste mest försöka hålla ansikte så att jag inte visar allt för mkt att jag fortfarande är förbannad faktiskt.

Ush vad trött jag blev!!!

Vad man verkar vara en upptagen människa säkert!? Har inte skrivit av mig på en lååång stund, har tänkt flera ggr att jag ska sätta mig här, men ne, har inte blivit av.
Livet har bara rullat på i sin vanliga takt, med sina vanliga saker, som jobb, ungar, ryggvärk, kontroverser, städning, samtalsterapeut, sömn, Reductil (har gått ner snart 8 kg på 6 veckor, jippi!!!).
Och allt därimellan.
Vet inte riktigt hur jag mår just i denna stund, det är som att livet bara lunkar på och jag bara flyter med. 
Känner inte för att göra många knop extra just nu faktiskt, det får bli som det blir och det kan väl ibland vara lika bra det. Att inte ta på sig för mkt, som gör att man inte hinner med.
Så det är nog rätt lugnt just nu tror jag faktiskt och det är jag rätt nöjd med.

På måndag fyller min girl-sn-pea år, det var längesen jag såg henne. Måste ta och ringa henne nån dag.
Och jag hoppas att hon får en fin dag, med mkt uppskattning från dom som älskar henne.
Som jag..=)

I helgen ska man jobba också. Dock en rätt soft helg, för en gång skull, men iaf. Jag gillar inte att vara borta om helgerna liksom, man missar ju så mkt eftersom att killarna är ju på skola och dagis hela dagarna på veckorna och när dom kommer hem så är det ju inte lång tid kvar tills dom ska sova. Så det är ju på helgen man får ta igen sån tid som har gått förlorad på veckorna, men dock inte när jag jobbar, för då är det jag som åker tidigt på morgonen och kommer hem antigen 5 på eftermiddagen eller halv 10 på kvällen.
Gud vad jag så gärna skulle vilja ha ett 8-5 jobb just nu, där man är ledig om helgerna och röda dagar och sånt där. Skulle vilja prova hur det hade varit. Men jag har ju ingen annan erfarenhet än att vara "skitplockare"..haha..

Ne ni, nu måste jag nog gå och kissa med min minsta kille, så att jag förhoppningsvis slipper byta sängkläder i hans säng imorrn.

Sköt om dig och varandra och gör inget som jag inte skulle ha gjort..eller nåt.

Peace!!!

Sen i lördags så har jag haft ont i halsen och nu kommer snoret också..järnspikar också.
Åsså är det lite halvtungt att andas också. Det är sjukt jobbigt.
Och det är åt helvete att man inte orkar jobba heller, speciellt denna vecka då man har en grisvecka, skulle behöva pengarna. Men jag orkar verkligen inte. Vill inte hosta sönder varken kollegor eller gamlingar.

Idag har jag dock varit till läkaren för nåt annat än min förkylning, men han tittade mig i halsen samtidigt dock.
Men jag skulle dit och prata om ett preparat som heter Reductil. Det är till för fetma/övervikt.
Jag behöver verkligen hjälp med det här gisslet nu, men det var nära att jag inte fick nån hjälp för jag ska tydligen vara för lite överviktig för det där preparatet, men efter lite rådfrågning ifrån hans kollega så tyckte dom att jag gott och väl kunde prova Reductil. Och jag hoppas verkligen att det kommer att hjälpa mig, annars blir det kanske en remiss in till sjukhuset och till att kolla upp om jag kanske lider av en ätstörning istället för sockerberoende.
För läkarn tyckte att det mer lät som ett tvångsmässigt beteende till mitt ätande.
Jag vet inte ärligt inte vad som kommer att hända med mig, jag hoppas bara innerligen, oavsett vad det är för fel på mig egentligen, att jag får bukt med det där deprimerande problemet.
Jag vill sluta att vara rädd att kolla mig själv i spegeln...

Ja just ja, jag har klippt håret igen. Kort..me like it!!
Dock inte vissa i min omgivning..haha..

kom bara på sådär att jag ville ha en förändring och jag hade nånstans naiva förhoppningar att lite av det tunga i mitt hjärta skulle falla lite med håret..men tjii fick ju jag.
men det förstod jag ju, jag är inte dum, men man kan väl alltid få hoppas.
så nu sitter jag här med kortare hår och fortfarande ett tungt hjärta.
men det är väl så det är ibland kan jag tänka.
så jag hoppas att chefen kan fix det hon sa, tror att det skulle kunna hjälpa mig, på nåt sätt, få nya perspektiv och kanske nåt konstigt erkännande att det är oki för mig att tänka på mig själv ibland.
vad vet jag??

åsså vill jag säga tack till c och m..helt ensam är jag iaf inte..=)
och jag vill säga förlåt för att jag ibland kan vara så äckligt pessimistisk..jag vet att jag är för mkt ibland och jag försöker inte vara de..

Så länge jag kommer ihåg så har jag alltid varit en sån människa som alltid brytt mig om hur alla andra mår.
Har alltid velat att människor runt omkring mig ska ha haft det bra. Jag har alltid varit villig att ta på mig deras problem och deras bördor.
Huvudsaken har alltid varit att folk runt omkring mig Inte mått dåligt.
Jag kommer nog alltid att vara en sån individ, men just nu så har jag hamnat i nån jävla svacka. Vill bara slita mitt hår och klösa sår på armarna för att det börjar bli för mkt att ta till sig. 
Jag försöker hjälpa till så mkt jag kan, men det tas inte emot.
Och det är väl som en sa till mig att tacksamheten kommer väl när denna människa blir vuxen och inser att jag alltid stått pall bredvid henne, fast hon inte sett det.
Och visst, så är det säkert, men som det känns nu så tar det nåra år till innan hon har vuxit till sig.
Jag är bara så rädd att hon kastar bort de viktigaste åren i sitt liv, precis som jag.

Sen har vi den där människan som man alltid ska kunna räkna med.
Och det kan man nog egentligen alltid göra, om denna inte är full och odräglig.
Då känner man sig som världens minsta lort, man känner sig inte ens värd namnet man har fått.

Och allt detta runt omkring, som jag så gärna skulle vilja kunna fixa har gjort att jag själv har blivit en grymt dålig mamma till mina pojkar, jag har inte glöden till att hitta på, till att älska som sig bör, till att göra, fixa och dona för min egna familj. Och det enda jag vill är att dom som vuxna ska kunna säga att dom aldrig har velat haft någon annan mamma. På samma sätt som jag skulle vilja kunna säga om min egna mamma.
Men just nu så fixar jag det inte pga allt det andra som upptar mig.

Äsh och skit, jag vet inte, känns som om jag svamlar liksom bara, men det är väl det man gör när man inte kan sortera det man har i huvudet.
Men jag vill inte se trött ut som jag fick höra idag och jag vill inte känna mig trött heller......................

Börjar bli sådär rastlös just nu i mitt liv. Vet inte varför, men det är bara en sån där irriterande känsla som kryper tätt inpå. Man vill göra saker, men jag vet inte vad. Vill röra på mig ut i "världen", men vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska börja. Vill söka skola, men ska jag göra det så ska jag veta säkert att jag ska fixa hela vägen om jag skulle komma in och just nu så måste jag vara ärlig och säga att jag inte vet om jag skulle göra det.
Men jag vill sååå gärna göra nåt som ger mig möjlighet att komma ifrån åldringsvården, tycker inte att man utvecklas just där. Det enda jag gör om dagarna på jobbet är egentligen att ljuga, försköna och vara slagträ.

Åsså är det ju denna skit igen, att hela tiden känns sig ensam. Jämt och ständigt. Ibland så skickar man iväg mess bara för att man hoppas att nån ska orka svara så att man för en sekund kan känna sig "populär" och önskad. Pretty fucked up actually..
Jag vet ju vilka mina riktiga vänner är, men dom är ju så långt bort.
Åsså klagar en viss människa på att det är jobbigt att vara här i 3 sketna månader eftersom att hennes vänner inte är här (som får komma hit närhelst dom vill ska tilläggas), tänk dig då att vara ifrån dina enda vänner i 10 år.
Förutom en då.
Äsh, folk får ju göra som dom vill.

Och idag har jag blivit många scrapgrejor fattigare, eller rättare sagt, alla min grejor fattigare.
Det är jätte kul, men jag är så skitdålig på det. Skulle vilja, men jag är en alldeles för stor perfektionist.
Gillar inte att göra saker för hand som nån skulle säga nåt negativt om. Jag vill gärna bli omtyckt, men jag vill helst inte erkänna det. Men jag är även en dålig förlorare, så om nån annan gör nåt mkt bättre eller finare, ja då blir jag först avis och sen blir jag förbannad på mig själv att jag inte kan göra samma sak eller varför inte jag kom på den idén först.
Så Malin fick alla saker och hon är verkligen duktig på detta med scrapping, allt blir fint och bra och som sagt, jag är avis. Och det hämmar mig säkert i att själv kunna slappna av och låta fantasin flöda. Så då var det lika bra att hon kunde få ta över mina saker, istället för att kasta dom, för det är ju en slant man har lagt ner på dom.
Men jag tänkte kolla lyckan i att göra smycken.
Jaja, det får bli som det blir och jag hör i mitt huvud vad alla tänker nu.
Jag vet att det också är svårt och att det är pilligt och att det ALLTID kommer finnas andra som gör bättre, men man kan ju alltid prova.

Gud, vad trött jag blev. Måste slagga snart, innan jag somnar framför datorn.
Godnatt....

det trillade ur huvudet så fort som jag slog igång den här maskinen.
På sista tiden så har jag blivit så glömsk och med den sista tiden menar jag dom sista åren.
Siffror kommer jag ihåg, men inte vart jag lagt saker eller vad jag skulle göra från det ena rummet till det andra.
Eller födelsedagar, eller papper som jag måste skriva på till sonens skola, eller att han har läxor som han måste göra. Mitt minne sviker mig, men det är nog mesr pga stress och att man alltid har så mkt att tänka på.
Jag blir tokig av allt som måste göras.
Man känner sig aldrig ledig, även om man är ledig en helg eller dag ifrån jobbet tex så hinner man aldrig bli ledig i huvudet iaf, man måste alltid göra andra saker.
Inte konstigt att man blir stressad.

Jo just ja..nu kommer det tillbaka till mig.
Satt och tänkte idag på en kommentar som jag fått på ett inlägg jag gjort.
Om att det var skönt att få lite andrum ifrån D och det var det, det ska jag inte sticka under stolen med.
Jätte skönt att få vara själv på så många år.
Man kan ju faktiskt bli less på att hela tiden vara upp i en annan människa efter nästan 6 år.
Visserligen så kan jag känna ofta att det är mer än att jag bara är less, utan det är mer så att jag ibland längtar härifrån, till ett liv där det bara finns jag och mina barn, där jag behöver ta mindre hänsyn till en äkta hälft.
Men jag ska vara helt ärlig nu, jag är inte redo än att göra slag i saken att ta det steget att bli ensam.
Jag har varken råd eller orken just nu att göra det.
Åsså har jag fortfarande kvar det lilla hoppet att det skulle kunna bli bra nånstans.
Jag vet att det nog kan vara nästintill omöjligt just för tillfället eftersom att vi båda två egentligen inte har tankarna på hur vi skulle kunna göra detta till nåt fungerande.
Vi är så inne i andra saker, så vi ser inte varandra eller oss.
Synd, men man måste ju vara på det klara med att man inte alltid är så begeistrad i sin andra hälft och att man nångång har tanken på att gräset kanske är grönare på andra sidan,
Men som dom säger, hoppet är ju det sista som lämnar en.
Jag vet inte ja, i slutändan så brukar allt ordna sig iaf, det visar sig i sinom tid hur det kommer att bli och vara.
Men jag förstår hennes kommentar och jag älskar henne för att hon säger det.
För hon har ju egentligen rätt..

Nu sitter han på tåget ner till Stockholm och man är hemma själv med ungarna, men det gör inget. För nu slipper man gå in i onödiga diskussioner och om man har otur få höra en massa otrevligheter.
Jippi!!
Men han är rätt rolig (roligt patetiskt), för när han blir irriterad och sur och inte får som han vill så surar han som ett barn och häver ur sig en del otrevligheter, men sen när lusten faller på så tror han att han kan slå sin "charm" och säga förlåt och börja massera en och ha sig och på så sätt kunna få som han vill.
Men icke sa nicke..den gubben går inte..
Ahh, jag orkar inte engagera mig längre, inte lika starkt iaf.
Han är just nu inte alls värd att kämpa för.
För han är så inrutad i sig själv, han kan inte titta på saker och ting från en annans perspektiv (empati, vad är det???), det är bara hans ord och hans sätt att göra saker som gäller.
Det är så sorgligt att man inte kan respektera andra människor för vad dom är och för vad dom står för och tror på.
Men det är som jag alltid har sagt, det är mest D som förlorar på det i slutändan..tyvärr..

och då menar jag verkligen patetisk.
Hon måste vara bitter och det enda sättet hon kan må bra på är att vara som en jävla överförmyndare till andra.
Hur svårt ska det vara att kunna bry sig i själv bara nångång?!
Visst, vi är hennes barn, men många av oss har flyttat hemifrån och dom som bor hemma mår så psykiskt dåligt av henne och hennes framfart så att det enda dom vill är att flytta hemifrån.
Men mamma ser inte det, eller jag tror att hon rättare sagt inte VILL se.
Inte vill se att hennes barn börjar växa upp och få egna liv, att vi inte behöver henne till allt.
Och lite bitter på att se hus hennes barn gör mer saker som hon själv hade viljat göra innan hon fått barn.
Men hon är ju av den åsikten att när man har fått barn så är det din plikt att lägga ditt egna liv på is tills dina barn flyttat hemifrån. En åsikt jag ratar på en gång och det kan jag säga att det har vi bråkat om många ggr.
Att jag är visserligen mamma, men att mitt egna liv inte är slut för det.
Och nu har hon ringt min lillasyster och är på henne, som vanligt.
I fyllan och villan dessutom..det är så sorgligt att hon känner sig tvingad till spriten (ölen), men hon vill inte lyssna på det örat när man tar upp det med henne.
För så är det ju verkligen inte, hur kan vi tycka och tänka så??!!
Jag kan inte tänka mig vart det här ska sluta, för så fort som man tänker och får hopp om att man har nått fram till henne så bevisar hon motsatsen..
Det gör så ont i mig att hon inte tar till sig det vi säger.
Det känns som om vi är något av ett misstag i hennes trista, inrutade liv ibland.

för jag har ju gått ner 2,5 kg på en vecka..=-D
Alltså 5 kg på 2 veckor..jippi!!
Men jag har faktiskt lagt ner det där att bara dricka det där 5 ggr om dagen. Jag käkar vanlig mat som huvudmål (frukost, lunch, middag), men till mellis 2 ggr om dagen dricker jag det. Och jag vill gärna tro, nånstans i min naiva hjärna att det gör nån liten skillnad det också.
Ska snart ge mig ut på en 90 min promenad med vagn, och det gör ju sitt till i denna kamp.

Åh gud vad skönt det ska bli i helgen att min sambo ska åka iväg till Stockholm med sitt jobb och stanna över natten. Få vara ensam och slippa behöva bråka och allt det där.
Slippa alla onödiga diskussioner och ofta hårda ord. Bara vara för sig själv och ungarna.

Äsh, jag vet inte vad jag ska skriva så jag lägger ner det här just nu..

Take care..

Det där jävla viktpaketet från Anna Skipper kan man ju tydligen köpa var för sig, för en mkt billigare penning än 650 spänn.. Varför händer alltid sånt här mig för? =(
Det beror nog på att jag är så inne på att försöka gå ner, nästan desperat.
Och då kör man bara på när man ser nåt som man kanske tror funkar.
Inte för att jag är helt inne på Skippers väg, jag kommer aldrig att bara käka linser och böner och sånt där.
Eller dricka den där jävla äckliga proteindrinken..det är det äckligaste jag smakat.

Äsh, jag bara svamlar. Svårt att förklara sånt här i text.
Vet bara att man är för stor när man är 164 lång och väger 85 pannor..
Jag gillar inte alls mig själv, så är det bara..

har jag fallit ner i nu. Alltså det låter kanske mer jobbigt än vad det är eller ja, kanske inte, för mig är det ju jobbigt.
Det är alltid jobbigt med ångest, det är alltid jobbigt med att känna sig obekväm i sitt eget skinn.
Obekväm med sig själv och den verklighet man lever i.
Jag svamlar nog mest bara, men det är det jag själv hör i mitt huvud just nu, mina inre röster mest bara svamlar.
Det finns inget vettigt jag kan urskönja.
Jag vet vad som borde göras, men jag vet inte om det egentligen är det jag vill göra.
Fråga mig inte vart ifrån jag har fått det här svamlet, det bara kom en dag för inte så längesen, det var en torsdag rättare sagt, förra veckan.
Men det är en evig åkning upp och ner genom det där svarta hålet.
Ibland mår jag jätte bra och när man minst anar det och när man minst vill det så har jag passerat infarten till hålet igen. Det kan bara hända från dag till dag.
Det är fruktansvärt frustrerande, eftersom att man egentligen aldrig vet hur man ska må på morgonen när man vaknar.
Jag har börjat undra om man kanske har nån konstig psykisk åkomma eller vad..
Jag skulle ju inte bli förvånad om man säger så..
Jaja, det blir säkert bra imorrn igen..hoppas jag :-)

Sjutton vad jag klagar hela tiden..ibland känns det patetiskt, jag är nog lite patetisk.
Nu bestämmer jag det. JAG ÄR PATETISK!!
För jag har ju själv gjort dom här valen att tex skaffa mina barn (som jag INTE ångrar såklart), skaffa hus, jobba med dementa, ta en del lån och krediter, att vara med D, att käka en massa äckel, att inte träna osv osv.
Det är fan hög jävla tid att kanske ta sig i kragen och göra nåt vettigt av denna jäkla situation, om jag nu är så pass missnöjd med allt. Men det är ju det, jag är ju inte det, VISSA DAGAR, och vissa dagar så skulle jag bara kunna lämna allt och inte titta tillbaka.
Men jag har ju fått för mig att dom flesta människor har dom tankarna ibland, att alla, ibland iaf, skulle vilja att deras liv var annorlunda. Det är nog bara normalt.
Men det jag nog egentligen skulle behöva är att jag har nån i min närhet som säger till mig dom gångerna jag känner så här att jag är för sjutton normal, att det är inget konstigt.
Jag skulle vilja ha min egna lilla psykolog som jag kunde plocka fram ur garderoben när det behövdes.
Haha...
Nämen allvarligt, som jag själv sa bara för nåra rader sen, jag måste göra nåt i mitt liv som jag kan vara stolt över och något som jag verkligen vill.
Måste bara hitta nåt som jag vill göra i mitt liv..
Nåt som jag kan göra mina barn stolta över att dom har mig som mamma.

Åsså saknar jag verkligen min girl-sn-pea..det var år och dar sen sist..jag undrar hur hon har det..
  

Som rubriken säkert redan förtäljer så har vi inte haft internet på över en månad. Avskydde mitt förra bolag så jag sa upp mig därifrån och gick över till Telia. Men det skulle typ ta en 30 dagar innan vi kunde bli uppkopplade igen.
Så igår fick vi vårat modem och idag är jag här som du ser.

Ja just ja, nu har jag äntligen flyttat färdigt för ett tag också. Det känns faktiskt som om jag har hittat hem på ett sätt.
Trivs jätte bra, huset är lagomt stort, ligger på ett fint ställe, bra dagis, bra skola, kompisar till ungarna, lagom stor tomt, stor tvättstuga...and so on and so on..

som kan ha många bollar i luften samtidigt. Vi fixar allt under press om vi måste, men i själen håller vi på att kollapsa. Egentligen så orkar man inte, men man måste bara för att eller för att andra inte ska bli lidande eller för att inte göra andra besvikna.
Vi människor är duktiga på att försöka vara duktig och på att försöka vara till lags.
Men vi skiter ofta och mkt i oss själva och hur vi mår och hur all stress tär på oss.
Nu undras det säkert om jag har nåt att säga med detta egentligen och visst, såhär är det, jag har saker upp över öronen att göra, men jag vet inte hur mkt jag orkar. Det är så intensivt just nu, så det är väl bara att bita ihop och tuffa på.

Åsså känner jag mig ensam. Jag går här i min lilla bubbla och gnetar på i min egna lilla värld. Och utanför min bubbla så verkar alla ha nånstans att gå. Nånting att göra. Någon att träffa.
Undra om jag är en jobbig eller komplicerad människa att vara med, det kanske är därför som jag inte har så många.

Äsh, inte ska jag sitta här och grubbla över mitt tråkiga liv i min egna lilla bubbla, det finns andra som har det värre.

Puss, puss..

Jag har faktiskt tillverkat min sons egna pepparkakskläder till hans luciatåg på onsdag. Eller ja, iaf tröjan, byxorna får bara vara bruna.
Men tröjan blev jätte bra, jag är nöjd över mig själv .

Åsså har jag varit hemma med sjuka barn, den minsta har feber.
Så vi har legat i soffan tillsammans hela dagen och kollat på film.
Det var mysigt, för det är inte så ofta man gör sånt med sina barn faktiskt och speciellt inte med min minsta, för han är så jäkla pappig.
Han vill nästan aldrig vara med mig och jag får aldrig hjälpa honom med saker och ting, utan det ska pappa göra.
Så kul är det inte att känna sig oomtyckt av sin egen son.
Jag vet att han älskar mig, men jag vill ju också hjälpa honom och sånt.
Men iaf, idag var vi ju hemma ensamma och då går det bra att komma till mamma, det är ju bra iaf.

Imorrn är det jobb igen och vet ni vad? Jag trivs bra på dagen, tror faktiskt inte att jag vill jobba på natten igen.
Haha..jag vet att jag har klagat över att börja på dagen, men jag ljuger inte när jag säger att jag verkligen hade svår ångest över det. Mådde så dåligt så att jag trodde att jag skulle bli uppäten inifrån. Men det är faktiskt rätt lugnt nu efter första veckan som dagarbetare.
På torsdag ska vi faktiskt ut med jobbet och bowla och käka på Olearys, det ska bli trevligt faktiskt.

Ne nu måste jag ta och skicka iväg ett mess till min vän, måste ju ta en kopp snart..

Ta hand om varandra nu..

Somnade typ kvart över åtta igår kväll i fotöljen, alltså ca 45 min innan jag skulle iväg till jobbet. Tror du inte att jag är lite trött nu då alltså?
Jag håller på att somna där jag står, så jag försöker aktivera mig med det mesta just nu och jag som brukar vara rätt "laidback" på jobbet.
Ne, jag vet faktiskt inte vad som har hänt med mig, jag har blivit sååå trött den senaste tiden ( och nej, jag är INTE gravid, även om det finns folk som tror det ), men jag är bara så dödligt trött om kvällarna och om dagarna.
Det är jobbigt, för jag känner ju ingen lust att göra så mkt eftersom att allt jag gör är att längta tills jag får krypa ner under täcket.
Varför? Jag gillar inte att vara trött och seg..

Men jag har iaf hittat min klänning och min ring. Men vi får väl se hur det blir med det, för jag kan ju inte bestämma mig för hur själva utförandet ska gå till.
Drar nog bara iväg och sen ställer vi till med en middag/fest för att förtälja hela skiten. Jomenvisst..

Imorrn ska jag fika med min vän igen, det ska bli trevligt.
Åsså måste jag köra Philip till mormor och jag hoppas nästan att hon kommer dra upp vårat bråk vi hade (som hon ringde och ställde till) i förrgår.
Jäkla tant, att hon inte inser sin egen del i detta, det gör så ont i mig att alltid vara det svarta fåret, att alltid vara den som ska dåligt samvete för att man har "förstört" för min familj. Äsh, man kan inte bli något annat än ledsen, men jag är alldeles för trött för att gråta som jag gjorde då och jag är alldeles för trött för att ens bry mig just nu. Allt jag har att säga är att allt detta kommer komma tillbaka och bita den damen i arslet när hon minst anar det och då ska turen vara framme så att hon inte blir helt ensam, för det är ingen som gillar att umgås och vara runt bittra människor.

Nu orkar jag inget mer. Men det är 4½ jävla timme kvar innan jag slutar detta jäkla jobb. Jag håller på att dööööö.....tyck synd om mig, bara lite

Såg en dokumentär ikväll innan jag åkte på jobbet.
"Alla verkar hitta kärlek förutom jag" hette den.
Handlade om tre fjortonåriga tjejer som ville komma in i en liten vuxnare värld.
Jamen du vet ju själv hur det var, eller?
Man började dricka sprit, man kollade på killar och man sket i vad mamma och pappa sa. Man skolkade men trodde ändå att man skulle bli högavlönad snorvalp i slutändan.
Man var ostoppbar och odödlig.
Alla skulle gilla en och gjorde dom inte det så blev man upprörd och kallade dom jävla bitch, vem fan tror hon att hon är liksom.
Sen att jag inte var en av dom populära som alla ville vara med, utan jag var den som var udda, egen och kufisk, det spelar ingen roll, för jag var en "fjortis" på mitt sätt. Med mina polare.
Men jag kommer ihåg hur man kände sig och ibland kan jag faktiskt längta tillbaka. Allt var så okomplicerat. Man tänkte bara dit näsan räckte, man levde för stunden.
Man var sådär olyckligt kär som man kan bli, sädär så att det gör ont i en när man ser personen ifråga.
Allt man ville var att gifta sig och skaffa barn med detsamma.
Men samtidigt så börjar man inse att killar kan vara svin, som kan såra en så mkt så att man bara vill strypa deras små nackar och bli lesbisk istället.
Men då kommer nästa fina kille man blir kär i och då är det motsatta könet helt oki igen.

Inse, det är för jävla jobbigt att växa upp!!

Det har börjat krypa i kroppen i igen. Orolig, ångest, vill inte-känsla, göra nåt annat-men vad-känsla.
Jag känner igen denna känsla så väl och jag vet även att om jag inte parerar den så kommer jag sätta mig själv i skiten igen och inte bara mig själv utan även min lilla familj.
Allt detta började efter jag fick dom där jäkla klagomålen på mig på jobbet. Det var då jag började tvivla på mig igen.
Att tvivla på sig själv, sin kunskap, sitt jävlar-anamma, det är farligt, iaf för mig.
För nu går jag runt och tvivlar på att jag verkligen kan sköta mitt jobb och varför jag sökte mig till denna bransch. Jag börjar känna den där känslan jag-vill-fly-till-nåt-annat. Ge mig ett nytt jobb, med människor som uppskattar mig.
Alltdå egentligen så vet jag att jag gör ett för jävla bra jobb, att dom äldre gillar mig och min person (har aldrig haft ett enda klagomål från dom gamla) och det tycker jag egentligen borde vara prio ett, att dom man vårdar inte far illa.
Men tydligen inte, för gör man inte allt enligt den där oskrivna regelboken, jag då måste man få stöd och råd för hur man beter sig och sköter sitt jobb för att passa in med alla andra som jobbar där. Även om det inte bara är jag som saknar den speciella demensutbildningen.
Men för fan känner jag, dementa är väl egentligen bara människor dom också och dom som jobbar där kan väl använda huvudet om vad som är passande och inte passande, men så funkar det inte. Dementa är som små isprinssesor som man ska behandla med silkesvantar.
Jaja..men det är ingen rolig känsla iaf. Att känna att man vill börja jobba nån annanstans eller att man tvivlar på sig själv och tänker att dom har nog rätt (dom som klagat) och att man kanske inte passar som uska och att vårda om andra.
Varför har jag så lätt för att ta åt mig?
Hur ska jag bete mig?
Hur ska jag stoppa mig själv från att förstöra det här?
Jag känner mig själv och jag börjar bli lite rädd nu över att kanske förlora kontrollen över mig själv och all denna rädsla pga att människor i min närhet drar förhastade slutsatser och bara hasplar ur sig det till alla förutom mig..
Varför???