Varför är jag sååå trött??
Jag håller på att somna där jag står, så jag försöker aktivera mig med det mesta just nu och jag som brukar vara rätt "laidback" på jobbet.
Ne, jag vet faktiskt inte vad som har hänt med mig, jag har blivit sååå trött den senaste tiden ( och nej, jag är INTE gravid, även om det finns folk som tror det
), men jag är bara så dödligt trött om kvällarna och om dagarna.Det är jobbigt, för jag känner ju ingen lust att göra så mkt eftersom att allt jag gör är att längta tills jag får krypa ner under täcket.
Varför? Jag gillar inte att vara trött och seg..
Men jag har iaf hittat min klänning och min ring. Men vi får väl se hur det blir med det, för jag kan ju inte bestämma mig för hur själva utförandet ska gå till.
Drar nog bara iväg och sen ställer vi till med en middag/fest för att förtälja hela skiten. Jomenvisst..
Imorrn ska jag fika med min vän igen, det ska bli trevligt.
Åsså måste jag köra Philip till mormor och jag hoppas nästan att hon kommer dra upp vårat bråk vi hade (som hon ringde och ställde till) i förrgår.
Jäkla tant, att hon inte inser sin egen del i detta, det gör så ont i mig att alltid vara det svarta fåret, att alltid vara den som ska dåligt samvete för att man har "förstört" för min familj. Äsh, man kan inte bli något annat än ledsen, men jag är alldeles för trött för att gråta som jag gjorde då och jag är alldeles för trött för att ens bry mig just nu. Allt jag har att säga är att allt detta kommer komma tillbaka och bita den damen i arslet när hon minst anar det och då ska turen vara framme så att hon inte blir helt ensam, för det är ingen som gillar att umgås och vara runt bittra människor.
Nu orkar jag inget mer. Men det är 4½ jävla timme kvar innan jag slutar detta jäkla jobb. Jag håller på att dööööö.....tyck synd om mig, bara lite
Kommer ni ihåg hur det var att vara "fjortis"?
"Alla verkar hitta kärlek förutom jag" hette den.
Handlade om tre fjortonåriga tjejer som ville komma in i en liten vuxnare värld.
Jamen du vet ju själv hur det var, eller?
Man började dricka sprit, man kollade på killar och man sket i vad mamma och pappa sa. Man skolkade men trodde ändå att man skulle bli högavlönad snorvalp i slutändan.
Man var ostoppbar och odödlig.
Alla skulle gilla en och gjorde dom inte det så blev man upprörd och kallade dom jävla bitch, vem fan tror hon att hon är liksom.
Sen att jag inte var en av dom populära som alla ville vara med, utan jag var den som var udda, egen och kufisk, det spelar ingen roll, för jag var en "fjortis" på mitt sätt. Med mina polare.
Men jag kommer ihåg hur man kände sig och ibland kan jag faktiskt längta tillbaka. Allt var så okomplicerat. Man tänkte bara dit näsan räckte, man levde för stunden.
Man var sådär olyckligt kär som man kan bli, sädär så att det gör ont i en när man ser personen ifråga.
Allt man ville var att gifta sig och skaffa barn med detsamma.
Men samtidigt så börjar man inse att killar kan vara svin, som kan såra en så mkt så att man bara vill strypa deras små nackar och bli lesbisk istället.
Men då kommer nästa fina kille man blir kär i och då är det motsatta könet helt oki igen.
Inse, det är för jävla jobbigt att växa upp!!
Vad är det för jävla fel på mig???
Jag känner igen denna känsla så väl och jag vet även att om jag inte parerar den så kommer jag sätta mig själv i skiten igen och inte bara mig själv utan även min lilla familj.
Allt detta började efter jag fick dom där jäkla klagomålen på mig på jobbet. Det var då jag började tvivla på mig igen.
Att tvivla på sig själv, sin kunskap, sitt jävlar-anamma, det är farligt, iaf för mig.
För nu går jag runt och tvivlar på att jag verkligen kan sköta mitt jobb och varför jag sökte mig till denna bransch. Jag börjar känna den där känslan jag-vill-fly-till-nåt-annat. Ge mig ett nytt jobb, med människor som uppskattar mig.
Alltdå egentligen så vet jag att jag gör ett för jävla bra jobb, att dom äldre gillar mig och min person (har aldrig haft ett enda klagomål från dom gamla) och det tycker jag egentligen borde vara prio ett, att dom man vårdar inte far illa.
Men tydligen inte, för gör man inte allt enligt den där oskrivna regelboken, jag då måste man få stöd och råd för hur man beter sig och sköter sitt jobb för att passa in med alla andra som jobbar där. Även om det inte bara är jag som saknar den speciella demensutbildningen.
Men för fan känner jag, dementa är väl egentligen bara människor dom också och dom som jobbar där kan väl använda huvudet om vad som är passande och inte passande, men så funkar det inte. Dementa är som små isprinssesor som man ska behandla med silkesvantar.
Jaja..men det är ingen rolig känsla iaf. Att känna att man vill börja jobba nån annanstans eller att man tvivlar på sig själv och tänker att dom har nog rätt (dom som klagat) och att man kanske inte passar som uska och att vårda om andra.
Varför har jag så lätt för att ta åt mig?
Hur ska jag bete mig?
Hur ska jag stoppa mig själv från att förstöra det här?
Jag känner mig själv och jag börjar bli lite rädd nu över att kanske förlora kontrollen över mig själv och all denna rädsla pga att människor i min närhet drar förhastade slutsatser och bara hasplar ur sig det till alla förutom mig..
Varför???
Vad göra?
Dom som bryr sig förstod säkert vad jag menade med att knyta dessa band sm folk ibland pratar om.
Japp, har fått förfrågan om vi ska ta och göra det i februari.
Jag vet inte, vill men inte vill. Ska jag nöja mig eller inte?
Vill göra det på vintern, ute.
Men februari är alldeles för nära, hinner ju inte göra nåt tills dess heller.
Vill ju göra så mkt först, det måste ju vara någorlunda fint iaf.
Vill sy upp mina kläder, men jag är alldeles för tjock just nu så jag skulle bara se för rolig ut om jag skulle försöka sätta på mig nåt sånt.
Måste ha en budget för detta också, har hört på andra som har haft budgetar upp till 200000 spänn, yikes!!
Typ, kanske, 20..
Men ingen tror ju på oss har jag hört.
Hm..
Så vad göra??
Denna jävla, äckliga, krypande ångest..
Den äter upp mig sakta inifrån. Den bryter ner min tankar, mitt inre, mitt jag.
Den försvagar mig till den grad att jag skulle kunna bli som förut.
Eller jag är egentligen fortfarande som jag var förut, men en light-version, men denna ångest skulle kunna slänga tillbaka mig till den gamla Linda.
Men vad har jag ångest över då?
Jag vet inte egentligen vad det är för märkvärdigt att ha ångest över, men jag vet bara att ibland, när jag minst vill det så mår jag pyton, like a fucking basketcase!!
Det är över jobbet (som jag gillade förut), men jag tror att det mest är över livet.
Det börjar nog sjunka in i mig nu, efter en herrans massa år, att jag ska vara vuxen. Att det egentligen ska vara slut på barnsligheter, att bara vara.
Det börjar slå mig nu att jag är fast, fast i vuxenlivet.
Fast med att behöva ta mogna beslut för flera än mig själv, att behöva sköta jobbet (så att min familj inte ska hamna på gatan), att inte kunna vara spontan i samma utsträckning, att ha ANSVAR!!
Det är ett hemskt ord ibland, det är ett ord som man bör ha respekt för och som man borde vörda när man måste ha andras väl och ve i tankarna.
Men jag saknar den lilla tid som jag fick bara vara jag, jag skulle vilja uppleva den igen och jag har alltid på nåt skumt sätt trott att svunna tider kan komma igen, att man kan få tillbaka det man en gång hade.
Jag har liksom trott att jag kan få tillbaka the summer of - 69 (-98)..
Men nu börjar den tanken lämna mig och jag har lite seperationsångest, för det känns som om den sommaren är jag och jag vill inte förlora mig själv.
Men dessa tankar är bara ett enda jävla meck egentligen.
Varför är människan så dum som hänger upp sig på saker och ting?!
Men min inre röst skriker iaf ibland, hjälp mig ut!!
Jag tror att jag måste få nåt att se fram emot, ha nåt att arbeta emot.
Precis som barna, att gör dom någe bra så får dom en belöning.
Varför är det aldrig så för oss "vuxna"?
Behöver inte vi nån uppmuntran eller?
Jag bara undrar hörru..
Men det har ju dock hänt nåt som kanske kan vara lite roligt, jag har inte bestämt mig än.
Det handlar iaf om att kanske knyta dessa band som man ibland pratar om..
Vi får se..
