girlsnpea

Det är mitt mål med mitt liv just nu. Det är som min kontaktperson säger på HUR-enheten..jag har fastnat i en tankebana som inte går ut på att bli lycklig i slutändan utan dessa tankar går ut på att bara tänka på andra, att se ned på mig själv, att leva upp till en bild som jag är så duktig på att ge andra. En bild som egentligen inte är mitt rätta jag. Men energin, den psykiska energin har inte funnits där på jättelänge för att orka att vara mig själv och som jag vill vara.
Det som är så frustrerande är ju att jag är ju sååå medveten om varför jag har blivit som jag har blivit och vilka konsekvenser det har fått för mig, min familj och min övriga omgivning. Jag förstår ju att människors tillit till mig har blivit som den har blivit, jag förstår varför jag kan ses som tillbakadragen, egen och anonym. Och fast jag är medveten om det så kan jag inte få till det, ändra på det. Allt flyter bara runt, fast jag är sååå redo för att bryta gamla mönster och gå vidare med mitt liv från den punkten jag atår på idag. Jag vill inte älta och jag vill inte att det tar så mkt energi från mig.
Jag vill vara glad, skrattandes och en hel människa..
För jag vet ju att jag egentligen är en grym mamma, jag vet att jag är snäll och trevlig, hjälpsam och den som bryr som om allt och inget, jag vet det, men jag har ju tappat bort det. Och jag har inte orken att rota fram det igen, men jag måste, för annars så kommer ju detta hålla på hela livet. Jag kommer sitta där på min dödsbädd och vara en bitter nucka som bara hatar världen och tycker att alla är emot mig.
Men sån är inte jag, Linda är inte bitter och cynisk.
Linda är levnadsglad och kan hantera det mesta som slängs framför hennes fötter.
Jag älskar ju att vara glad, skratta, larva mig. Jag älskar att få andra att må bra, skratta och larva sig.