Har jag blivit tystare efter olyckan? Ja..kanske..det har jag nog.
Ja det har jag nog. Blivit mer tyst (men kan man bli tystare än vad jag redan är?). Blivit mer allvarlig kanske. Mer eftertänksam kanske. Jag har blivit av med en stor del av mitt självförtroende när det gäller bilkörning iaf. Blivit osäker. Blivit rädd. Blir nästan gråtfärdig när jag börjar närma mig. Ångest. Mesig och fjantig.
I mitt huvud ränner det genom olika hemska scenarion, så gott som varje gång jag passerar. Lycka och lättnad över att barnen inte var med. Värsta bucklan är kvar i ena räcket, andra räcket har dom lagat.
När jag tittar på fotona av bilen och tänker tillbaka på vilken tid på dygnet det var och hur mkt trafik det var och vilka farter det var så blir jag säker på att min skyddsängel måste ha varit framme och hjälpt mig.
Jag tror inte att jag har bearbetat det där riktigt än faktiskt.. Synd bara att det måste hända en sån här sak för att man ska börja tänka efter. Människan är rätt korkad ibland alltså, jag är rätt korkad ibland.
I mitt huvud ränner det genom olika hemska scenarion, så gott som varje gång jag passerar. Lycka och lättnad över att barnen inte var med. Värsta bucklan är kvar i ena räcket, andra räcket har dom lagat.
När jag tittar på fotona av bilen och tänker tillbaka på vilken tid på dygnet det var och hur mkt trafik det var och vilka farter det var så blir jag säker på att min skyddsängel måste ha varit framme och hjälpt mig.
Jag tror inte att jag har bearbetat det där riktigt än faktiskt.. Synd bara att det måste hända en sån här sak för att man ska börja tänka efter. Människan är rätt korkad ibland alltså, jag är rätt korkad ibland.
Kommentarer
Trackback
