girlsnpea

Det börjar röra på sig. På jobbet iaf. Jag har lagt alla korten på bordet med min chef, kände att det var tvunget. För de där stället är inte mitt ställe egentligen och dom där människorna är inte mina människor. Dom är ju min största mardröm, så jag kan tycka att jag har gjort det bra i dom 2 åren jag har varit där. Men jag är ju den där människan som skäms för att jag inte klarar av att bita ihop och bara arbeta. Jag skäms över att jag känner att min chef säkert är besviken på mig. Men hon sa flera ggr igår att det var mkt hennes fel också typ, att hon inte hade frågat mig nångång på dessa 2 år om jag verkligen trivdes på jobbet. Och hon ville att jag skulle känna att detta inte är ett nederlag för mig utan en styrka att jag vågar säga att det här inte är för mig. För det finns ju såååååå många som går omkring och gnetar på samma ställe i flera herrans år fast dom inte skulle vilja. Så hon tyckte att jag var stark som sa att jag måste gå vidare och hitta `mitt`ställe i livet. Jag är ju bara 27 och jag har ju ett långt arbetsliv framför mig. Och man måste ju få trivas med det man ska livnära sig på. Så nu ska chefen kolla runt om jag kan få bli omplacerad, till ett ställe där det inte bara är ett demmensställe.

Måste få hitta tillbaka till både mig själv och till livsglädjen som har kommit bort för längesen. Det är nåt jag måste göra både för min skull och mina barns. Måste lära mig att börja tänka på mig själv, prioritera mig själv och mina tankar. Men det är ju lättare sagt än gjort de, för det har ju blivit min livsstil att vara "Linda, den som ställer upp och aldrig kräver nåt tillbaka". 

Men som sagt, det börjar röra spå sig...