girlsnpea

det trillade ur huvudet så fort som jag slog igång den här maskinen.
På sista tiden så har jag blivit så glömsk och med den sista tiden menar jag dom sista åren.
Siffror kommer jag ihåg, men inte vart jag lagt saker eller vad jag skulle göra från det ena rummet till det andra.
Eller födelsedagar, eller papper som jag måste skriva på till sonens skola, eller att han har läxor som han måste göra. Mitt minne sviker mig, men det är nog mesr pga stress och att man alltid har så mkt att tänka på.
Jag blir tokig av allt som måste göras.
Man känner sig aldrig ledig, även om man är ledig en helg eller dag ifrån jobbet tex så hinner man aldrig bli ledig i huvudet iaf, man måste alltid göra andra saker.
Inte konstigt att man blir stressad.

Jo just ja..nu kommer det tillbaka till mig.
Satt och tänkte idag på en kommentar som jag fått på ett inlägg jag gjort.
Om att det var skönt att få lite andrum ifrån D och det var det, det ska jag inte sticka under stolen med.
Jätte skönt att få vara själv på så många år.
Man kan ju faktiskt bli less på att hela tiden vara upp i en annan människa efter nästan 6 år.
Visserligen så kan jag känna ofta att det är mer än att jag bara är less, utan det är mer så att jag ibland längtar härifrån, till ett liv där det bara finns jag och mina barn, där jag behöver ta mindre hänsyn till en äkta hälft.
Men jag ska vara helt ärlig nu, jag är inte redo än att göra slag i saken att ta det steget att bli ensam.
Jag har varken råd eller orken just nu att göra det.
Åsså har jag fortfarande kvar det lilla hoppet att det skulle kunna bli bra nånstans.
Jag vet att det nog kan vara nästintill omöjligt just för tillfället eftersom att vi båda två egentligen inte har tankarna på hur vi skulle kunna göra detta till nåt fungerande.
Vi är så inne i andra saker, så vi ser inte varandra eller oss.
Synd, men man måste ju vara på det klara med att man inte alltid är så begeistrad i sin andra hälft och att man nångång har tanken på att gräset kanske är grönare på andra sidan,
Men som dom säger, hoppet är ju det sista som lämnar en.
Jag vet inte ja, i slutändan så brukar allt ordna sig iaf, det visar sig i sinom tid hur det kommer att bli och vara.
Men jag förstår hennes kommentar och jag älskar henne för att hon säger det.
För hon har ju egentligen rätt..

Nu sitter han på tåget ner till Stockholm och man är hemma själv med ungarna, men det gör inget. För nu slipper man gå in i onödiga diskussioner och om man har otur få höra en massa otrevligheter.
Jippi!!
Men han är rätt rolig (roligt patetiskt), för när han blir irriterad och sur och inte får som han vill så surar han som ett barn och häver ur sig en del otrevligheter, men sen när lusten faller på så tror han att han kan slå sin "charm" och säga förlåt och börja massera en och ha sig och på så sätt kunna få som han vill.
Men icke sa nicke..den gubben går inte..
Ahh, jag orkar inte engagera mig längre, inte lika starkt iaf.
Han är just nu inte alls värd att kämpa för.
För han är så inrutad i sig själv, han kan inte titta på saker och ting från en annans perspektiv (empati, vad är det???), det är bara hans ord och hans sätt att göra saker som gäller.
Det är så sorgligt att man inte kan respektera andra människor för vad dom är och för vad dom står för och tror på.
Men det är som jag alltid har sagt, det är mest D som förlorar på det i slutändan..tyvärr..

och då menar jag verkligen patetisk.
Hon måste vara bitter och det enda sättet hon kan må bra på är att vara som en jävla överförmyndare till andra.
Hur svårt ska det vara att kunna bry sig i själv bara nångång?!
Visst, vi är hennes barn, men många av oss har flyttat hemifrån och dom som bor hemma mår så psykiskt dåligt av henne och hennes framfart så att det enda dom vill är att flytta hemifrån.
Men mamma ser inte det, eller jag tror att hon rättare sagt inte VILL se.
Inte vill se att hennes barn börjar växa upp och få egna liv, att vi inte behöver henne till allt.
Och lite bitter på att se hus hennes barn gör mer saker som hon själv hade viljat göra innan hon fått barn.
Men hon är ju av den åsikten att när man har fått barn så är det din plikt att lägga ditt egna liv på is tills dina barn flyttat hemifrån. En åsikt jag ratar på en gång och det kan jag säga att det har vi bråkat om många ggr.
Att jag är visserligen mamma, men att mitt egna liv inte är slut för det.
Och nu har hon ringt min lillasyster och är på henne, som vanligt.
I fyllan och villan dessutom..det är så sorgligt att hon känner sig tvingad till spriten (ölen), men hon vill inte lyssna på det örat när man tar upp det med henne.
För så är det ju verkligen inte, hur kan vi tycka och tänka så??!!
Jag kan inte tänka mig vart det här ska sluta, för så fort som man tänker och får hopp om att man har nått fram till henne så bevisar hon motsatsen..
Det gör så ont i mig att hon inte tar till sig det vi säger.
Det känns som om vi är något av ett misstag i hennes trista, inrutade liv ibland.

för jag har ju gått ner 2,5 kg på en vecka..=-D
Alltså 5 kg på 2 veckor..jippi!!
Men jag har faktiskt lagt ner det där att bara dricka det där 5 ggr om dagen. Jag käkar vanlig mat som huvudmål (frukost, lunch, middag), men till mellis 2 ggr om dagen dricker jag det. Och jag vill gärna tro, nånstans i min naiva hjärna att det gör nån liten skillnad det också.
Ska snart ge mig ut på en 90 min promenad med vagn, och det gör ju sitt till i denna kamp.

Åh gud vad skönt det ska bli i helgen att min sambo ska åka iväg till Stockholm med sitt jobb och stanna över natten. Få vara ensam och slippa behöva bråka och allt det där.
Slippa alla onödiga diskussioner och ofta hårda ord. Bara vara för sig själv och ungarna.

Äsh, jag vet inte vad jag ska skriva så jag lägger ner det här just nu..

Take care..

Det där jävla viktpaketet från Anna Skipper kan man ju tydligen köpa var för sig, för en mkt billigare penning än 650 spänn.. Varför händer alltid sånt här mig för? =(
Det beror nog på att jag är så inne på att försöka gå ner, nästan desperat.
Och då kör man bara på när man ser nåt som man kanske tror funkar.
Inte för att jag är helt inne på Skippers väg, jag kommer aldrig att bara käka linser och böner och sånt där.
Eller dricka den där jävla äckliga proteindrinken..det är det äckligaste jag smakat.

Äsh, jag bara svamlar. Svårt att förklara sånt här i text.
Vet bara att man är för stor när man är 164 lång och väger 85 pannor..
Jag gillar inte alls mig själv, så är det bara..

har jag fallit ner i nu. Alltså det låter kanske mer jobbigt än vad det är eller ja, kanske inte, för mig är det ju jobbigt.
Det är alltid jobbigt med ångest, det är alltid jobbigt med att känna sig obekväm i sitt eget skinn.
Obekväm med sig själv och den verklighet man lever i.
Jag svamlar nog mest bara, men det är det jag själv hör i mitt huvud just nu, mina inre röster mest bara svamlar.
Det finns inget vettigt jag kan urskönja.
Jag vet vad som borde göras, men jag vet inte om det egentligen är det jag vill göra.
Fråga mig inte vart ifrån jag har fått det här svamlet, det bara kom en dag för inte så längesen, det var en torsdag rättare sagt, förra veckan.
Men det är en evig åkning upp och ner genom det där svarta hålet.
Ibland mår jag jätte bra och när man minst anar det och när man minst vill det så har jag passerat infarten till hålet igen. Det kan bara hända från dag till dag.
Det är fruktansvärt frustrerande, eftersom att man egentligen aldrig vet hur man ska må på morgonen när man vaknar.
Jag har börjat undra om man kanske har nån konstig psykisk åkomma eller vad..
Jag skulle ju inte bli förvånad om man säger så..
Jaja, det blir säkert bra imorrn igen..hoppas jag :-)

Sjutton vad jag klagar hela tiden..ibland känns det patetiskt, jag är nog lite patetisk.
Nu bestämmer jag det. JAG ÄR PATETISK!!
För jag har ju själv gjort dom här valen att tex skaffa mina barn (som jag INTE ångrar såklart), skaffa hus, jobba med dementa, ta en del lån och krediter, att vara med D, att käka en massa äckel, att inte träna osv osv.
Det är fan hög jävla tid att kanske ta sig i kragen och göra nåt vettigt av denna jäkla situation, om jag nu är så pass missnöjd med allt. Men det är ju det, jag är ju inte det, VISSA DAGAR, och vissa dagar så skulle jag bara kunna lämna allt och inte titta tillbaka.
Men jag har ju fått för mig att dom flesta människor har dom tankarna ibland, att alla, ibland iaf, skulle vilja att deras liv var annorlunda. Det är nog bara normalt.
Men det jag nog egentligen skulle behöva är att jag har nån i min närhet som säger till mig dom gångerna jag känner så här att jag är för sjutton normal, att det är inget konstigt.
Jag skulle vilja ha min egna lilla psykolog som jag kunde plocka fram ur garderoben när det behövdes.
Haha...
Nämen allvarligt, som jag själv sa bara för nåra rader sen, jag måste göra nåt i mitt liv som jag kan vara stolt över och något som jag verkligen vill.
Måste bara hitta nåt som jag vill göra i mitt liv..
Nåt som jag kan göra mina barn stolta över att dom har mig som mamma.

Åsså saknar jag verkligen min girl-sn-pea..det var år och dar sen sist..jag undrar hur hon har det..