girlsnpea

att jag ska skaffa mig en ny blogg..där det är lättare att göra om den. Men inte ikväll, klockan börjar bli mkt och jag ska upp om 5½ timme..bläh!!!!

Ja det har jag nog. Blivit mer tyst (men kan man bli tystare än vad jag redan är?). Blivit mer allvarlig kanske. Mer eftertänksam kanske. Jag har blivit av med en stor del av mitt självförtroende när det gäller bilkörning iaf. Blivit osäker. Blivit rädd. Blir nästan gråtfärdig när jag börjar närma mig. Ångest. Mesig och fjantig.
I mitt huvud ränner det genom olika hemska scenarion, så gott som varje gång jag passerar. Lycka och lättnad över att barnen inte var med. Värsta bucklan är kvar i ena räcket, andra räcket har dom lagat. 
När jag tittar på fotona av bilen och tänker tillbaka på vilken tid på dygnet det var och hur mkt trafik det var och vilka farter det var så blir jag säker på att min skyddsängel måste ha varit framme och hjälpt mig.



           



Jag tror inte att jag har bearbetat det där riktigt än faktiskt.. Synd bara att det måste hända en sån här sak för att man ska börja tänka efter. Människan är rätt korkad ibland alltså, jag är rätt korkad ibland.

men jag blir tyvärr väldigt lätt uttråkad. Finns ju sjukt mkt saker som skulle behöva göras, men det är liksom inga rolig och upplyftande saker. Som städning, tvätten, middagsplaner, duscning, stök och don i allmänhet.
Nämen jag har varit så jäkla trött dom sista dagarna, jag har sovit, men vaknar trött. Med begynnande huvudvärk och därifrån så har jag inte riktgt kommit igång om dagarna. Man har gått omkring som i ett töcken och försökt visa upp en fasad, men man har fått tagit många djupa andetag för att inte visa att tålamodet börjat ta slut ibland.
Jag hatar att vara såhär trött. Why??

Åsså börjat jag nog få ett skov av ajaj i rygg, nacke och axlar igen och det gör ju verkligen inte saken bättre.
Och inte att man säger nej till att folk vill hjälpa en heller..
Det är bra med stolthet men inte med dum stolthet..jaja, alla har väl sina egenheter förmodar jag.

Japp, nu börjar vintern göra sig rejält påmind också, det har börjat snöa och nu är det sjuk jobbig is på ens bil.
Sån där is som gör att man måste gå ut och starta den en 20 min innan man ska iväg nånstans och jag är ju alltid så stressad och upp i varv så att jag glömmer att gå ut och starta den eller så är jag alldeles för tidsoptimistisk så att jag tror att jag ska hinna mer än vad jag gör. Och det slutar alltid med att jag måste skrapa bort skiten och inte sjutton är det med en isskrapa, utan med ett cd-fodral. Så det är nåt jag måste införskaffa, is-skrapor, i plural.
Och jag som måste åka och handla idag också, haha.
Jaja, men det är ju Linda i ett nötskal det.

Nu blir det Tacos

Det är mitt mål med mitt liv just nu. Det är som min kontaktperson säger på HUR-enheten..jag har fastnat i en tankebana som inte går ut på att bli lycklig i slutändan utan dessa tankar går ut på att bara tänka på andra, att se ned på mig själv, att leva upp till en bild som jag är så duktig på att ge andra. En bild som egentligen inte är mitt rätta jag. Men energin, den psykiska energin har inte funnits där på jättelänge för att orka att vara mig själv och som jag vill vara.
Det som är så frustrerande är ju att jag är ju sååå medveten om varför jag har blivit som jag har blivit och vilka konsekvenser det har fått för mig, min familj och min övriga omgivning. Jag förstår ju att människors tillit till mig har blivit som den har blivit, jag förstår varför jag kan ses som tillbakadragen, egen och anonym. Och fast jag är medveten om det så kan jag inte få till det, ändra på det. Allt flyter bara runt, fast jag är sååå redo för att bryta gamla mönster och gå vidare med mitt liv från den punkten jag atår på idag. Jag vill inte älta och jag vill inte att det tar så mkt energi från mig.
Jag vill vara glad, skrattandes och en hel människa..
För jag vet ju att jag egentligen är en grym mamma, jag vet att jag är snäll och trevlig, hjälpsam och den som bryr som om allt och inget, jag vet det, men jag har ju tappat bort det. Och jag har inte orken att rota fram det igen, men jag måste, för annars så kommer ju detta hålla på hela livet. Jag kommer sitta där på min dödsbädd och vara en bitter nucka som bara hatar världen och tycker att alla är emot mig.
Men sån är inte jag, Linda är inte bitter och cynisk.
Linda är levnadsglad och kan hantera det mesta som slängs framför hennes fötter.
Jag älskar ju att vara glad, skratta, larva mig. Jag älskar att få andra att må bra, skratta och larva sig.

Jag måste ju vara korkad eller så jag då, för jag fattar inte hur alla andra gör sina sidor så fina och personliga..me don´t get it liksom. Hjälp? Någon?

Appråpå ingenting så börjar den där stämningen på jobbet som jag har skrivit om förut tätna lite mer. Både jag och dom två tjejerna jag jobbade med idag känner på oss att nåt är på gång och vi tror inte att det är någe bra.
Men man trippar ju runt på tårna liksom för att inte trampa i klaveret och man får ju inte veta om man redan har gjort det heller. Chefen vill inte säga nåt förutom att vi måste bli bättre, MEN PÅ VAD liksom.. Ingen på jobbet fattar.
Kan ni tänka er hur det känns att veta att ni på eran avdelning har fått klagomål från anhöriga, men ni vet egentligen inte riktigt vad själva klagomålet är för nåt och ni vet inte från vem och den som det berör i personalen vet inte heller att det berör just den..så som sagt, alla går på tårna och det tisslas och tasslas och är allmänt oroligt.

Ah, på fredag kanske det blir bio med C. Fick en ´inbjudan`över Msn nyss. Kul!! Och det skulle tydligen vara Saw5..

och titta inte in i skuggan. Fyll ditt hjärta med sång och glädje på din väg idag, för allt kommer gå dig väl.
Ta dig an utmaningen med att fullfölja alla dina planer med en glädje i hjärtat som aldrig kommer att försvinna.
Känn glädjen och balansen i allt vad du gör idag för detta är en speciell dag.
Första dagen i ditt nya liv.`

Den här texten fick jag av min barndomskompis, sen 19 år, på sms häromdagen.  Hon är en häxa och hon spår i kort och hon har känslor. Hon känner på sig om saker och ting och jag har aldrig kunnat ljuga för henne. Hon är den människan som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Och ibland kan det vara skönt, men i andra situationer så är det lite jobbigt, eftersom att hon kan se rakt igenom en. Man kan inte värja sig ifrån att öppna sig.
Och hon har tydligen den senaste tiden känt på sig att jag inte har mått så bra och det är ju det att jag inte har berättat nåt för henne heller om vad som har skett och hur det har varit. Men hon har bara vetat.
Men jag försöker som sjutton, för jag är äckligt less på mig själv nu som inte kan ta mig i kragen och börja tänka i nya banor och tänka på mig och mitt välmående. Det måste bli nån ändring och jag måste hitta ett ljus där framme.
Jag måste börja förstå att mitt liv kan bli lyckligt och rikt. Men jag vet inte vad det är som gör att jag hela tiden trillar tillbaka till gamla tankebanor, för jag är ju så fruktansvärt redo att släppa det förgågna och se framåt.
MEN VARFÖR ÄR DET SÅÅÅ SVÅRT??
Men jag är ju iaf medveten om det och det är nog det första steget. Och medveten är jag, nästan lite för medveten känns det som ibland..

Kan nån berätta för mig hur man ska kunna gaska upp sig och på riktigt, med ett fast handslag, ta tag i sitt j*a liv?!
Är det nån som har svaret på det? Varför känns det som om det inte finns ett universalt svar på den frågan? Jo, för det finns det ju för sjutton inte och det vet jag också. Men ibland skulle det vara sjukt skönt att kunna titta i en manual om hur man tar sig ur vissa saker och ting i sitt liv. Ibland orkar man liksom inte tänka själv. Man har bara den där känslan, rastlöshet, i hela kroppen. Och just nu så har jag det, men jag vet inte vad den beror på, kan inte sätta fingret på det.
Men jag känner mig rätt patetisk när jag står där mitt på Media Markts 1årsfirande och kollar på unga tjejer och killar som dansar på en scen och jag känner helt plötsligt hur tårarna bränner i mina ögon. Är det den där rastlösheten som vill ut kanske? Som försöker säga till mig: Linda du måste rämna snart så att du kan ta dig upp igen..
Ja kanske är det så, jag vet inte. Mitt pokerfejs börjar väl krakelera utan mitt samtycke och det kanske är lika bra, vad vet jag... Och det är ju bara jag som kan göra nån skillnad i mitt liv, ingen annan.
Men man kanske kan få lite hjälp eller iaf lite empati från vissa håll skulle vara skönt..